banal

Det här är tungt att säga offentligt, men ... jag skrattade så jag grät flera gånger under Superhero Movie.
Någon måste ha sprinklat roofies över mina popcorn.

En makalöst bra trailer för en makalöst bra film.

Det här inlägget börjar i kärlek och slutar i hat.

Under bloggflytten var jag iväg och såg Once utan att förvänta mig så mycket mer än några oscarsnominerade låtar i någon sorts motvälsk uppradning.

Men ack vad jag bedrog mig. Trots den minimala budgeten på en miljon har filmskaparna lyckats få ihop en sammanhängande berättelse som bär en närmast överväldigande integritet. Kameraarbetet är inte alltid det snyggaste, ljudet är inte alltid helt på, men berättelsen är ... berättelsen är fantastisk! Synopsis är banalt enkelt, men känslan är så genuin och osentimental att det inte går att värja sig mot filmen. Jag var helt knäckt när jag lämnade salongen. Once är den bästa nya filmen jag har sett sen de senaste tio åren.

Soundtracket är förstås en stor del av upplevelsen. Jag tror att alla låtarna utom en kommer från Glen Hansards och Marketa Irglovas skiva The Swell. Filmens öppningslåt, Say it to me now spelades ursprungligen in av Hansards band The Frames och är inte med på The Swell.

Och här kommer vi till hatet.

Jag gick för att köpa soundtracket till filmen från Sony Music. Men det var nerlusat av hot mot pirater och misstänkliggöranden av konsumenterna... så jag avstod. Varför ska jag lägga nästan 200 spänn på att bli förolämpad och misstänkliggjord? Jag kommer att köpa The Swell när jag beställer skivor nästa gång istället. Den är utgiven av ett litet bolag som förtjänar mina pengar. Så fuck you Sony Music för att ni smutsade ner den otroligt bra känslan jag hade av filmen. Hoppas ni går under så fort som möjligt. Ni och era gelikar är de verkliga parasiterna i musikvärlden.

Jag såg Across the Universe (2007) och kände ett starkt behov att skriva en kort recension för att vägleda andra som eventuellt överväger att se den. Väldigt kort recension faktiskt. Tre ord borde räcka för att fånga essensen av filmen:


Sämre än Transformers.

De tre bästa filmerna jag såg under 2007 var ............. trumvirvel ...........


1. Blue Velvet (David Lynch)
2. L'Avventura (Michelangelo Antonioni)
3. À bout de souffle (Jean-Luc Godard)


Den första är från 1986 och de två andra från 1960. Jag har visserligen inte sett omtalade filmer som Du levande, Persepolis och Eastern Promises än, men de jag har sett minns jag knappt. Mina starkaste minnen av filmåret 2007 är att Zodiac var mycket sämre än jag hade hoppats och att Transformers inte var så plågsamt dålig som jag hade fruktat. Visst, det är orimligt att vänta sig att det skall komma filmer som slår den listade trion upplevelsemässigt. Men poängen är att jag hellre valde att se 20-50 år gamla filmer än att ta till mig nya produktioner i år. Ur ett subjektivt perspektiv har det inte varit mycket till filmår då.

Den som har tips på stora filmupplevelser från 2007 får gärna skriva dem i kommentarsfältet.



Edit1: Jag hade fått för mig att Darling producerades 2006, men den är från 2007 enligt imdb. Darling är helt okej. Rätt bra faktiskt. Mina invändningar var att jag tyckte den var lite stel i formspråket, att den inte vågade ta ut svängarna i storyn och att Mikael Segerströms karaktär blev tjatig till slut. En klart sevärd film som kanske inte borde hamna på en lista över årets bästa filmer.


Edit2: Children of Men är från 2006, men hade premiär i Sverige i februari 2007, så den kan jag väl nämna som en höjdpunkt på året. Smart, vacker science fiction och kristen allegori med humor, och hade gott om både svärta och tryck.

Jag vet inte varför, men vi såg Göta Kanal 2 - Kanalkampen igår.

Som film imponerade den inte direkt på mig. Så jag funderade på att se om Göta Kanal för att jämföra dem. Men risken för att man förstör ett fint barndomsminne är överhängande, så det får vara. Min tanke är att om man betraktar Kanalkampen som en barnfilm är den nog faktiskt helt okej. Humorn som tilltalar barn finns där. Folk ramlar och slår sig om vartannat och båtar krockar och höns flyger åt alla håll. Om man däremot betraktar den som en film för vuxna svennebananer dras mina tankar om att ha sett den mer åt Pink Floyds gamla sång Time:

The sun is the same in a relative way, but you're older
Shorter of breath and one day closer to death

Det lär regna storylines om Arn de kommande veckorna och det är bara att kapitulera och gilla läget. Här är en till. Filmens producent Johan Mardell är missnöjd med filmrecensenternas dåliga omdömen. Det kan man ju förstå. Jag hade helt säkert också varit det efter att ha lagt ner så mycket tid och energi på en film. Men jag kan inte låta bli att säga what what in the butt åt det här:

Satsningen är rolig för filmsverige. Lyckas inte det här blir det svårt att göra stora satsningar framöver. Det borde vissa korkade recensenter begripa, säger han. (Allt om Stockholm)



Men va fan? Fattar inte svenska recensenter att en films kvalitet är en direkt funktion av dess budget? Det är ett objektivt värde ffs. Arn kostade minst 210 miljoner kronor och är därför den bästa svenska filmen någonsin! Hur har vi kunnat få så korkade recensenter i det här jävla landet? Pärlor för svin säger jag. Pärlor för svin!

Jan Guillou är ju inte en man som klär i falsk blygsamhet, så när filmen om Arn är i stånd att ha premiär passar han på att såga Ingmar Bergman(s historiakunskaper) och hans film Det sjunde inseglet(s tidstrogenhet) i Expressen. Kläderna är tydligen ett misch-masch av kläder från 1100-1350-talet. Om jag hade orkat hade jag letat upp vad Engla har sagt om Bergmans kostymörs modedebacle.

Hur som helst är Det sjunde inseglet helt förstörd för mig nu. Det är helt sanslöst vilka friheter Bergman tog sig med Sveriges historia när han gjorde sin allegori. I verkligheten är Döden tydligen inte det minsta lik Bengt Ekerot. Det är inte ens en personfierad gestalt! Och döden spelar definitivt inte schack!

Jag är bitter.

Ett tecken på att Roy Andersson borde hora mer...?

Jag blir så glad när jag ser en filmrecension i en kvällstidning där recensenten får ta filmen på allvar och använda det språk som han (i det här fallet) anser tarvas.

Det var något med musiken i Johan Klings Darling som var bekant för mig, men jag kunde inte komma på hur. Inte förrän jag gick på bio häromkvällen. Kling använde samma musik som bakgrund till en parodisk överklass i en informationsfilm om klamydia för några år sen. Pyspunka. Där sjönk min upplevelse av Darlin en smula, även om klamydiafilmen är fyndigare än det mesta som görs i reklamväg. Överklassparodin var så överdriven att det inte påverkade min upplevelse av Darling. Men hade jag kommit på var musiken hade förekommit tidigare när jag såg Darling hade jag inte alls tyckt om filmen och sittningen blivit smått plågsam. Man kackar inte där man äter. Det gör man bara inte.

Jag har försökt komma på något positivt att skriva om Ghost Rider, men det går bara inte. Den påminde mig om Armageddon på så vis att jag hela tiden satt och tänkte att det här kan vara den sämsta film som någonsin har gjorts med en full budget ala Hollywood. Skiten kostade 120 miljoner dollar och resursslöseriet går inte att fånga i ord. Pengarna syns inte på något vis på duken och man undrar lite diskret om det var knarkpengar och att de lade 5 miljoner på filmen och tvättade de övriga 115 miljonerna. Bara en sån sak som att Nicholas Cage är bättre än filmen i övrigt är talande nog.

Renny Harlin, Uwe Boll, Michael Bay och Paul W.S. Anderson (ej att förväxlas med Magnolia-regissören Paul T. Anderson) har fått stenhård konkurrens om positionen som världens sämsta regissör i Mark Steven Johnson, som även lyckades greenlighta v0.3 av sitt obeskrivligt usla ghostridermanus. När den sista scenen öppnar för Ghost Rider 2 grep ångesten om mitt hjärta med en kall hand. Inte ens chansen att få se Cage's huvud fatta eld på ett lite mer realistiskt sätt kan kompensera för mörkret som bor i möjligheten att det kommer en till film av det här slaget. Djävulen lurar inte bara en ryttare att arbeta för honom i varje generation, han lurar även in folk på biografer där de varken kan få tid eller pengar tillbaka efter att ha blivit utsatta för dynga av den här digniteten. På det viset är Ghostrider inte ens värd en nedladdning.

Jag tror inte att man måste vara en Kubrick-nörd som jag för att få tårar i ögonen,
men det hjälper nog :´)

Filmbranschen flexar musklerna för att sopa bort konkurrensen från undervegetationen. Kan det handla om något annat när de mesta och värsta skitfilmerna kommer från etablissemanget?

Göta Kanal 2.
Beck 12.
Coq Rouge 5.
Beck 13.
Wallandermatiné 19.
Beck 22.
Tjocktjuven.
Beck 31.
Moreno & Tystnaden.
Beck 35.
Van Vetereen 5.
Beck 60.
Beck 112.
Beck 276.
Beck 433.

Svensk film drunknar i drakarnas fantasilösa guano, och det påminner mer om aktivtetsstöd än filmkonst. Det finansieras delvis via avgifter som hjälper till att göra biobiljetterna ohemult dyra. Guldkorn som Farväl Falkenberg och Darling kom å andra sidan från små bolag med blygsamma medel. Så jag säger, ge fan i småbolagen och rensa hellre ut bland ambitionsbefriade produktionsnekrofiler som hellre lägger våra pengar på mekaniskt framställd och fullständigt oengagerande dynga än chansar på kvalitet. Visst, filmavtalet bär mycket av skulden, men huvudansvaret ligger hos etablissemanget som nu vill slippa konkurrensen underifrån.

Jag ser verkligen fram emot förförelsescenen!!

Om det går att deklarera en sekulariserad fatwah, så gör jag det nu. Alla som får en möjlighet måste försöka döda Michael "Armageddon" Bay innan den här profetian om kommande projekt blir verklighet.



Dagens låt var Nine Inch Nails - My Violent Heart



Och på tal om tortyrrullen Armageddon, så påstås Walter B vara den riktige Bruce Willis: "[Michael Bay] would have ruined [Die Hard 4]. Few people will work with him now, and I know I will never work with him again"

Yes!

Det här är nördhumor när den är som bäst! Det finns en ännu mörkare sida än den mörka sidan. Darth Vader har inte en chans mot Hollywoods studiochefer.

När Angelina Jolie spelade in Tomb Raider i Kambodja blev hon så illa berörd av all fattigdom och nöd att hon började engagera sig i U-landsfrågor. Förutom att uttala sitt stöd för diverse humanitära rörelser blev hon 2001 goodwillambassadör för FNs flyktingkommissariat UNHCR:

We cannot close ourselves off to information and ignore the fact that millions of people are out there suffering. I honestly want to help. I don't believe I feel differently from other people. I think we all want justice and equality, a chance for a life with meaning. All of us would like to believe that if we were in a bad situation someone would help us.

Under de tre första åren besökte hon en stort antal helveteshål för att uppmärksamma vilka bedrövliga förhållanden flyktingar lever under runt om i världen.

Dessutom har hon adopterat tre barn från u-länder innan hon själv blev mamma.

Mot bakgrund av detta reagerade jag på att hon enligt imdb just nu är den enda som har kontrakterats för att spela i en filmatisering av Atlas Shrugged. Det är en till synes ändlös tolvhundrasidorsroman, och något av en nyliberal bibel, av Ayn Rand som sjunger egennyttans lov. (Se Stephen Colbert travestera henne här). Altruism, jämlikhet och engagemang utan profit är kollektivistisk (kommunistisk) ondska som bara leder till förfall, misär och förtryck. Den som agerar i ett rationellt egenintresse belönas i Rands idévärld, och den som inte gör det bestraffas. Man behöver (skall) alltså inte hjälpa nödställda människor eftersom det belönar svaghet och irrationellt beteende. Så när just Angelina Jolie väljer att engagera sig i en humanitär moras av randianskt snitt uppstår kognitiv dissonans mellan idé och handling.