banal

The International House of Banal

Farväl Fårö

Då och då får jag frågan om vilken som är min favorit bland Bergmans filmer. Svaret är aldrig helt entydigt. Det beror på var jag befinner mig i livet, och vem som går vid min sida. Det kan slå från att älska allt jag någonsin sett av hans verk, till att hata dem som den största ogärning den provinsiella lilla svenska filmen har gjorts. Men oavsett vilket humör jag är på lämnar de mig aldrig oberörd om jag ger mig chansen att trollbindas.

...vackra, hårda, farliga, balanserande på gränsen mellan död och destruktiv sexualitet.

Så även om det inte var oväntat, är det en vidunderlig känsla att blicka upp mot Olympen och se den siste titanen falla. Och då pratar vi inte bara om den sandkulle som är svensk film, utan om berget som är hela världens filmhistoria. Det känns på något sätt passande att det närmaste jag kom personen Ingmar var att använda en av hans specialinstallerade toaletter. Gycklarnas afton har övergått i natt. Kanske får han veta vad Strindbergs ande hade mot honom nu.

Vad gör vi nu då för att hedra gåvan vår filmvärld gavs under så lång tid? En ny Beck-film?

Jag försökte se lite på Jungfrukällan eller vad den nu heter på TV4 Film i går kväll. Det var olidligt. Jag är nog för korkad för att se Bergmanfilmer. Jag gillar ju mest actionfilmer där de skjuter ihjäl varandra med kulsprutor.
Jag behöver nog skolas i filmtittande, antar jag.

Bergman var den typen av regissör vars filmer gör sig bättre på bio än på video. Jag hade nog inte orkat mig igenom Jungfrukällan om jag inte hade sett den på bio. Då tycker jag ändå att den är väldigt bra (fast kanske inte hans bästa).