banal

Popcirkus hade bara 77000 tittare, live med Luuk&Sinding-Larsen och på bästa sändningstid enligt Aftonbladet. Jag råkade se ett avsnitt på en förfest och... tja, jag är inte förvånad. Det var ganska dötrist för att vara brutalt ärlig. Nu är det inte så konstruktivt att säga öööööh skittrist, så här kommer några förslag för att förbättra programmet:

-Korta ner programmet från 90 minuter till 50-60 minuter.
-Byt programledare till -en- musiker som även kan intervjua folk
-Ljusare scenografi, även om det är på en klubb, för att ge en mer öppen känsla
-Spela in live och sänd i efterhand, sent på kvällen
-Mindre trams och mer musik. Tempot var sirapsliknande.
-Var inte rädda för udda musiker från utlandet

Ja, kort sagt tänk mer Later with Jools Holland än Måndagsbörsen.

Angående den här artikeln om att söva små barn med Oasis, vilket verkar helt rimligt, vill jag bara tipsa om Coldplay. De kan få en elefant att däcka. Eller åtminstone mig. Chris Martins monotona röst kombinerat med snarlika melodier från låt till låt och avsaknaden av den irritation som James Blunt väcker i mig gör Coldplay mer effektiva för insomning än Stilnoct och Imovane.

Les Savy Fav spelar Patty Lee hos Conan i ... januari tror jag.

Det känns som om jag måste se Love in the time of cholera.

Michelle Obama var gäst hos Colbert igår i Philadelphia, och The Roots spelade en hommage till Jimi Hendrix' uppträdande på Woodstock. A campaign of hope? Either way, me like.

Jag är mest förtjust i Pink Floyd efter att Syd Barret lämnat gruppen så tragiskt.
Här är en (i mitt tycke) otroligt vacker akustisk version av Fearless från albumet
Meddle från 1971. Bara för att den gör mig glad.

Det var bättre förr

Och på tal om melodiradion, hur underbar är inte den här lilla enkla trudelutten med The Exorcist som tema?

Captain Howdy's here but
we can't see him
we can't see them
hammering the cramps, hammering the cramps, hammering the cramps




(Captain Howdy är namnet demonen presenterar sig med för att ta lura Regan att släppa in honom)

En fin gammal sång som tillägnas ... du vet vem du är.

Det var kanske för att jag tycker om Leonard Cohen som jag fick en länk till en youtube-snutt från årets svenska Idol där Amanda Jenssen sjunger Hallelujah ungefär som Jeff Buckley. Jag blev i varje fall helt fascinerad! Hade jag vetat att någon som sjunger falskt och i fel tempo med ett känslospel som slår över i patetik skulle lyckas ta sig till finalen hade jag försökt titta på eländet från början! Men vad är det egentligen för fel på juryns reaktion? Fick de en internutbildning i Korea innan serien började?

Jag satt och youtubade trackslistan ... för att se vad som spelas mest just idag. Shit. Det var både explikativt förvånat och en beskrivning av hur jag uppfattade sångerna från Timbaland och Uggla och allt vad det var. Jag är konservativ och räddhågsen eller whatever, för det här var vad jag flydde till för att dras in av musik och känsla...







...känslan av protest, av uppror och framtidstro som genomsyrar dekonstruktionen av star spangled banner. En höjdpunkt i en tid då allt fortfarande var möjligt. En tid av konflikt och paranoia som idag, men där burdörren ändå aldrig var på väg att slå igen som den är nu. Då levde ännu kampen för frihet åt alla. Idag eroderas friheterna våra föräldrar vann åt oss allt mer för varje dag. Vi går resolut mot total kontroll av varenda individ och långsamt ökande befogenheter hos myndigheter, som tror att de kan hantera det idag, imorgon och om tjugo år. Den nya medeltiden breder ut sig över världskartan som en sociopolitisk pest.

Dagens låt är:

Dionne Warwick - Do you know the way to San José

(Här är en montagevideo på youtube)

Fear.

E-Type lämnar alltså Stockholms skönhetsråd för att han inte har tid med det längre. Om det inte bara är en ursäkt för att komma undan kan det betyda att han har en ny monoton skiva på gång, med allt vad det innebär av optimerad exponering via traditionella annonser, radiospottar och redaktionell reklam i kvällstidningarna.

Fear.

Seriously, fear!


Vakansen i skönhetsrådet fylls av (den tydligen snudd på legendariske) reklambyråchefen Michael Storåkers. Det verkar logiskt. Reklam och bevarandet av städers skönhet går liksom hand i hand. Så jag letade nyfiket upp hans byrås site och möttes av error 404. Jag vet inte vad jag skall säga. Bokstavligen talat alltså. Vad sägs om att konstatera att skönhet kommer inifrån?

Det här är en sån där grej som kan hålla mig vaken på natten och klockan är följdaktligen 03:50 nu.


Det sista spåret på Radioheads nya skiva "In Rainbows" är ett spöklikt skirt stycke med den prosaiska titeln "Videotape". Men hur tilltagande den än är påminde den mig om något annat jag hört ... fast jag kunde inte komma på vad. Det är så otroligt enerverande! Som att inte komma på ett ord man behöver för att kommunicera något elegant, smart eller sexi... något elegant eller smart. Så för några minuter sen fick jag ett professor Balthazar-ögonblick! Ligeti, ropade jag inombords (för det är ju mitt i natten). Pianospåret på "Videotape" påminner mig om "Musica Ricercata, II" av György Ligeti (som är med i Stanley Kubricks sista film "Eyes Wide Shut"). Inte så att det är så likt att det är ett plagiat, men det verkar vara mer eller mindre medvetet inspirerat av Ligeti. Och det finns ju klart sämre förebilder att låna från!



Brief translation:
"Videotape", the last track on Radiohead's new album "In Rainbows" reminded me a lot of something I've heard before, but I couldn't put my finger on it for a day or so. It's the kind of thing that can keep me awake at night, so when I did recall what it reminded me of I wasted no time posting it here on my banal blog. The track reminds me of György Ligeti's "Musica Ricercata, II", a piece that is featured in Stanley Kubrick's last film "Eyes Wide Shut". I wouldn't say it's plagiarism, pretty far from it, but I think that the piano track of "Videotape" is quite likely inspired by Ligeti's piece, whether it's consciously done or not. And I'd also say there are far worse sources of inspiration to borrow from!

Jag testade Magix MUFIN förut. Det är programmet med det absurt formulerade användaravtalet jag skrivit om tidigare (1 , 2). Man kan mata in en låt och få förslag på låtar som man nog skulle gilla för att de påminner om den på något sorts strukturellt plan. Är det tänkt.

Jag valde Bob Dylans Vision of Johanna och fick bland annat upp Everybody Wants To Be A Cat från Aristocats.

Hur galet genialt är inte det?

Här kommer ett skäl till att älska Radiohead - alternativt hata, beroende på vilka glasögon du betraktar dem genom: Köparen får själv bestämma vad han eller hon skall betala för den elektroniska utgåvan av skivan.

Den fysiska skivan kommer i december, men redan i oktober kan man ladda ner musiken helt lagligt, och betala vad man tycker att den är värd. Nice deal, eh, eh. Know what I mean!

Det värsta är att jag har varit så insnöad på radiohead periodvis, att jag får svårt att snåla på den monetära representationen av min kärlek för dem. Och jag tror att det blir omöjligt att låna den på piratebaybiblioteket innan skivsläppet utan att känna mig kymig.

Jag är förlorad. Jag kommer att betala två gånger för samma material. Grundlurad.

Jag finner åtminstone tröst i att jag faller offer för ett hyfsat eklektiskt band som tar sin musik på allvar, ett band som kan illustrera hur det känns att vara norrlänning på ett kontor i Stockholm...

...att det inte var något kvarnmalet florsockrat jävla popoffer som dyker upp och försvinner på marknaden som ett gigantiskt whack-a-mole-spel på ett helvetesliseberg utan ände som knäckte mig. Det är trösterikt.

Men ändå!! Det är som att höja blicken mot ett enormt ansikte. Det tog mig 40 år att förstå vilket sorts leende som gömde sig där under hollywoods make-up. O grymma, meningslösa missförstånd! O envisa, självpåtagna exil från musikindustrins varma bröst! Två tårar som doftar som gin rinner på var sin sida om min näsa. Men det är bra. Allt är bra. Kampen är över. Jag har vunnit kampen över mig själv. Jag älskar RIAA.

Och jag borde ha lagt mig för två timmar sen.

Tillhör du de som inte kommer någonvart med frågan huruvuda Bon Scotts emotionellt färgade sångröst eller Brian Johnsons artikulerade primalgrymtande är bäst när det skall spelas AC/DC? I så fall är du inte ensam. Vem har inte legat sömnlös över den frågan? Tunggung med känsla eller gasen i botten rakt ut i zonen.

Tack och lov finns det ekonomer som förstår våra kval och har tagit på sig att påvisa vem som verkligen är bäst. Jag skriver inte ut svaret i posten utifall att just du vill leva med ovissheten för att det har blivit en del av dig. Den som är nyfiken kan läsa vem som är bäst och på vilket sätt här.

Thom Yorke gick in i väggen under OK Computer-turnén, men lyckades på något sätt överleva ändå. Texten till den här sången är inspirerad av drömmar om att flyga och att flyta på Liffey-floden, samt ett råd han fick från Michael Stipe...





Pull the shutters down and keep saying, I'm not here, this is not happening. (wiki)

Gåshud. När han slutar sjunga och börjar tjuta börjar även jag tjuta.

Youtube är en märkvärdig plats. Nästan vidunderlig.
Ikväll kom jag på mig själv med att sakna 80-talet för första gången sen eländet gick över.
Hur otäckt är inte det?!




XTC - Dear God



XTC - Making plans for Nigel



XTC - Grass