Angelina Jolie i Atlas Shrugged
We cannot close ourselves off to information and ignore the fact that millions of people are out there suffering. I honestly want to help. I don't believe I feel differently from other people. I think we all want justice and equality, a chance for a life with meaning. All of us would like to believe that if we were in a bad situation someone would help us.
Under de tre första åren besökte hon en stort antal helveteshål för att uppmärksamma vilka bedrövliga förhållanden flyktingar lever under runt om i världen.
Dessutom har hon adopterat tre barn från u-länder innan hon själv blev mamma.
Mot bakgrund av detta reagerade jag på att hon enligt imdb just nu är den enda som har kontrakterats för att spela i en filmatisering av Atlas Shrugged. Det är en till synes ändlös tolvhundrasidorsroman, och något av en nyliberal bibel, av Ayn Rand som sjunger egennyttans lov. (Se Stephen Colbert travestera henne här). Altruism, jämlikhet och engagemang utan profit är kollektivistisk (kommunistisk) ondska som bara leder till förfall, misär och förtryck. Den som agerar i ett rationellt egenintresse belönas i Rands idévärld, och den som inte gör det bestraffas. Man behöver (skall) alltså inte hjälpa nödställda människor eftersom det belönar svaghet och irrationellt beteende. Så när just Angelina Jolie väljer att engagera sig i en humanitär moras av randianskt snitt uppstår kognitiv dissonans mellan idé och handling.
Kan det inte vara så att hon gör skillnad på sitt arbete, och sitt engagemang?
Det är skillnad mellan att delta i en film om Ayn Rand och att delta i en film som propagerar för hennes störda åsikter. Dvs, om de inte skalar bort all filosofi och bara kör en modifierad ramhandling. Det vore förstås inte främmande för Hollywood, men det vore samtidigt ganska meningslöst.
Nu finns det ingen nödvändig motsättning mellan att hjälpa människor som lider oförskyllt och att vara rationell egoist i Randiansk mening. Och Rand var ju som liberal för fri migration, så ett engagemang för människor på flykt passar ännu bättre.
Man kan vända och vrida på det hur som helst för att motivera vad som helst - precis som med alla andra filosofier eller ideologier - men Howard Roark (i Fountainhead) är fullständigt tydlig med att han varken accepterar eller erbjuder hjälp i någon form under några som helst omständigheter.
Nja M...Han accepterar inte hjälp men han hjälper folk i boken, mest Peter Keating.
Jag vill också kommentera huvudartikeln med att säga att det kan vara ännu mer egoistiskt att tex hjälpa flyktingar. Den som säger att den gör något för andras skull ljuger. Att hjälpa barn i ett annat land inför tv-kameror och sedan få good-will för det(som en del njuter av), och självklart också känna att man är betydelsefull. Att ge bort pengar till u-länder för att stilla sitt samvete är ett annat exempel, först ge 40 kr och sedan gå och köpa sig en påse chips och 2l cola och lägga sig i soffan och må bra.
Det enda exemplen jag kan komma på när man ger något utan att vara egoistisk är:
1. Att ge någon pengar anonymt till någon/några utan att berätta för någon annan att du har gett pengarna och sedan ta självmord...
2. En moders/faders kärlek till sitt nyfödda barn
Är det någon annan som kan ge mig ett exempel på när ni inte är egoistisk? Kommer ni då att dra ett exempel om en person ni hjälpt...så ska jag förklara varför ni har fel.
/Marc
Man kan ha ändlösa diskussioner som täcker flera akademiska discipliner om varför somliga inte kan tro att det går att göra något positivt utan att ha ett egoistiskt syfte. Här är en annan åsikt: Om man dissikerar en människa till den abstraktionsnivå du rör dig på är det inte en människa längre och det går inte att betrakta delarna som en heller.
Och om jag minns det rätt så ritar Roark husen för sin egen skull, för att få se dem byggda efter sitt huvud. The reward of accomplishment och så vidare. Att Keating drar nytta av det är en bieffekt, en trickle down-effekt. I själva verket hjälper Roark honom inte alls och kan inte bry sig mindre vad som händer med honom. Fast det säger jag med brasklappen att jag inte är väldigt inläst på boken.
En filosofisk kortslutning skulle jag vilja kalla det där. Eftersom man i alla situationer väljer att göra saker uppfyller man automatiskt ett eget motiv (att agera) och begår därför en egoistisk handling. Men det är ett retoriskt och ideologiskt diarrétillstånd som inte fungerar praktiskt. Eftersom förutsättningen för att agera är att fatta ett beslut som man vill göra, så kommer alla handlingar att därför vara egoistiska.
Människor som resonerar i den riktningen är oftast psykotiskt lagda, och/eller tonåringar (jag är tveksam till att göra en åtskillnad här). Världen är aldrig bara svart eller vit, så en handling är sällan eller aldrig -enbart- självisk eller altruistisk. Snarare finns det en del av handlingen som är övervägande, vilket då också definierar handlingen.
T.ex är det egoistiskt att hjälpa människor i U.länderna därför att man gillar samvetsdämpandet, och/eller uppmärksamheten av kamerorna.
Att hjälpa människor i U-länder för att man kan identifiera sig med deras lidande och vill omintetgöra det pga sympati, är inte egoistiskt.
Enkelt uttryckt är behovet i det första exemplet egoistiskt därför att majoriteten av handlingens syfte är inte att hjälpa andra, utan att bli uppmärksammad. Men det andra exemplet är altruistiskt därför att det största syftet med handlingen inte är samvetsdämpande eller uppmärksamhet, utan snarare sympati.
För övrigt tycker jag genuint synd om människor som försöker ratiuónalisera det mänskliga agerandet utefter ett fåtal premisser. Man kan ju undra om de gömt sig någonstans de senaste 30 000 åren, eftersom de misslyckas att förstå spektrat av mänskliga handlingar, som tenderar att vara mycket större än en handful saker.
M/
Du minns fel. Roark hjälper ju Stephen Mallory genom att försörja honom så att han kan skulptera och han säger att hans vänner hade fått hjälpa honom om det hade funkat (vilket det inte gör, Roark hade ju inte kunnat bygga hus i väntan på kunder, han måste ha kunder och uppdrag först). En annan karaktär ger inte en spänn till välgörenhet, men däremot mer än han har råd med till att hjälpa politiska fångar.
Medan jag håller med Purgatid snarare än Marc i att mänskliga handlingar inte alls per definition är egoistiska (ofta är de tvärtom motiverade av just en vilja att smälta in och lyda, snarare än att ta ställning för sina egentliga värden) så delar jag inte hans slutsats att hjälp till dem man känner sympati för nödvändigtvis är icke-egoistisk. Poängen är att hjälp till andra vare sig är den viktigaste dygden eller någon ovillkorlig sådan. Och Marc har en poäng i att hänvisningar till hur stor hjälp man är för andra ofta är hyckleri och en rationalisering för andra skumma motiv (det är den kanske största skadan av att se på uppoffring som dygdigt).
Okej fair enough, jag har inte en fullständig bild av boken. Det jag skrev är sant, men tydligen inte heltäckande.
Det är rätt intressant hur olika personer har olika syn på vad som motiverar människors beteende: Egoism, medkänsla, ängslig konformism.
---
Dessutom - att just Angelina Jolie visade upp sig för kamerorna i miserabla flyktingläger är inte primärt ett uttryck för hennes eventuella fåfänga. Att synas var ju själva uppdraget hon åtog sig för UNHCR. Att kritisera henne för att vara en egentjänande linslus visar bara att man inte har förstått någonting.
Jag gör inte anspråk på att veta om det är på det ena eller det andra sättet. Jag vill bara påpeka att handlingar sällan eller aldrig är onyanserat ensidiga. Snarare kan det finnas massor av motiv för en handling. Och altruistiska handlingar förekommer oftare än man tror. Krig är ett exempel, där väldigt många offrat sin egen välfärd till förmån för den större massan. Ofta i självförsvar, eller för att de blev beordrade till det. Men nästan lika ofta för att ett högre mål behövde uppnås, och att enda sättet att lyckas var självuppoffring.
Så jag tycker man skall vara försiktig innan man säger att antingen egoism eller altruism är dåligt. Egoism driver människor till att utveckla nya lösningar på redan existerande problem. Syftet är såklart att tjäna pengar, men man kan ändå inte neka till att det betyder utveckling.
Å andra sidan är altruism också viktigt, eftersom grunden för trygghet hos en social varelse som människan bygger på vissheten att man kan få hjälp. Människor som resonerar att altruism alltid är dåligt, och att det inte finns ett värde i att hjälpa andra (med minimal vinst för den egna individen) är i regel människor som har personlighetsstörningar, och är oförmögna att tillägna sig själva sådana känslor. Helt naturligt försöker de då bygga ett resonemang som tredje part (eftersom de själva inte kan ta del av det).
