Profoundness
Nog är det väl ändå en hel del oavsiktlig humor i att George Lucas kallar Spiderman 3 för tom och löjlig? Jag har inte sett den än, så jag säger inte att han har fel. Men det kommer ju från rätt kakhål -
Saul Bass vs Kyle Cooper
Saul Bass och Kyle Cooper är två vinjettgiganter från olika tidsperioder. Det här är inte bara snygga intron för att fånga publikens uppmärksamhet. Det är overtyrer som har blivit en del av filmens berättelse. Den geniala enkelheten med vilken Bass alluderar till Norman Bates personlighetsklyvning. Den komplicerade mosaiken Kyle Cooper lägger ut om John Does beteende. Båda vinjetterna är dessutom kraftigt förstärkta av perfekt musikläggning. Gåshud!
En Kärlekshistoria
Nu har det hänt igen, den här gången i P3 Populär. Det räcker nu. Sluta kalla Roy Anderssons En Kärlekshistoria (1970) för en film om ungas kärlek. Jo, de ungas kärlek finns där, men huvudkaraktärerna i filmen är deras föräldrar. Det centrala temat är hur de sitter fast i bitterhet över att ha förlorat sina liv till pliktkänsla i efterkrigsvärlden istället för att förverkliga sina drömmar. Narrationens främsta konflikt uppstår både inom föräldragenerationen och mellan den och ungdomarna. De äts upp av avund inför ungdomarnas möjligheter och deras jakt på lycka, och det är därför filmen slutar med att de staplar omkring i morgondimman och letar efter någon som har gått vilse.
The Riches
The Riches är Maverick's och FX Networks något senkomna svar på The Sopranos, fast med zigenare istället för mafiosos. Den har allt som krävs för att bli en klassisk tv-serie: En bra premiss. Välskrivet manus med goda portioner våld och sex. Bra skådespelare som Eddie Izzard och Minnie Driver och ja, den saknar överhuvudtaget svaga länkar i rollistan. Serien har övertygande regi och foto. Den bjuder på träffsäkra sociala speglingar och kulturkrockar på flera nivåer. Mörk humor är det gott om och de är inte främmande för subtiliteter heller. Men sina höga ambitioner till trots har det saknats något och serien har varit nästan plågsamt seg fram tills slutet av det sjätte avsnittet. Men den avslutningen är å andra sidan nästan outhärdligt svart, samtidigt som den bäddar för intensiteten i det sjunde avsnittet, som i sin tur för tankarna till Sommarnattens leende... med de skillnaderna att intrigerna handlar om girighet istället för kärlek, även om det gör alla till lika stora dårar, och att nattens tre leenden har förvridits till en sammanbiten grimas.
Om The Riches fortsätter att utvecklas såhär kommer de i alla fall att kunna försöka plocka upp manteln efter The Sopranos, som till min stora sorg är inne på sista varvet nu.
Dagens film
Jag har en ständigt växande lista med filmer jag vill se nån gång. När lusten faller på och så. Det här har varit en sån där dag då alla händelser plötsligt får mig att vilja rota fram ett par gamla filmer som har legat på listan hur länge som helst.
Ingmar Bergmans Das Schlangenei (Ormens ägg), som spelades in under hans exil i Västtyskland (efter att skatteverket under uppmärksammade former gjorde honom till en personlig måltavla).
och Bo Widerbergs Ormens väg på hälleberget, om en ond man och hans fall.
Men jag har dem inte tillgängliga så det blir säkert Röda Draken igen sen.
Ingmar Bergmans Das Schlangenei (Ormens ägg), som spelades in under hans exil i Västtyskland (efter att skatteverket under uppmärksammade former gjorde honom till en personlig måltavla).
och Bo Widerbergs Ormens väg på hälleberget, om en ond man och hans fall.
Men jag har dem inte tillgängliga så det blir säkert Röda Draken igen sen.
Death of a President i Filmkrönikan
Det är oftast ganska meningslöst att kommentera recensioner eftersom hantverket alltid landar i mer eller mindre kvalificerat tyckande, och inte mycket mer än så. Men jag reagerade ändå tillräckligt negativt på Helena von Zweigbergks medverkan i Filmkrönikan recension av Death of a President (en film jag tidigare parasitbloggat om på kulturbloggen) att jag hasplar ur mig några rader om det här.
Ett tag undrade jag om hon hade sett filmen, vilket inte är en orimlig (eller elak) frågeställning eftersom hon mestadels presenterade den innan Göran Everdahl gav sitt omdöme. Det intryck jag fick av hennes introduktion var att hon gjorde sitt bästa för att uttrycka en ickeverbal, överväldigande moralisk indignation över det faktum att president Bush mördas i filmen. Hennes röstläge och mimik kan beskådas här.
Men har man sett filmen är det överväldigande uppenbart för någon som har den minsta hum om hur film fungerar att mordet är en macguffin. Death of a President handlar om hur USA har förvandlats till ett repressivt samhälle, så fullständigt styrt av politisk spin att inte ens sanningen om ett presidentmord förmår tränga igenom det. Mordet är inte ens centralt i filmen. Det är inte så att filmen saknar kritik mot presidenten innan skotten, men den kommunicerar definitivt sorg och ömhet inför honom när han har dött i berättelsen.
Filmen är, som jag skriver på kulturbloggen, kuslig för att i princip allt som händer i filmen har hänt någon gång i verkligheten. Och lyfter man blicken från narrationen så är de digitala manipuleringarna i intervjusituationerna så övertygande att man inte vet vad det är man tittar på ibland: äkta arkivmaterial eller digitalt nyskapade presentationer för filmen. Tar man det i kombination med en del av filmens budskap om hur en användbar verklighet är viktigare för maktstrukturen i Washington än den verkliga verkligheten blir det ännu mer obehagligt.
Zweigbergks reaktion, som jag uppfattade den i början av inslaget, är alltså typisk för någon som inte har sett filmen men har åsikter om den ändå. Det är minst sagt väldigt oprofessionellt för någon som jobbar med Filmkrönikan. Har hon däremot sett filmen, vilket man kan tro om de uppföljande frågorna till Göran Everdahl inte skrevs av honom själv, är det ännu värre. Det skulle antyda att Filmkrönikans programledare inte förstår vad hon ser på film.
Vad gäller Everdahls anmälan kan man kanske invända att han missar några dimensioner av filmen när han fokuserar så mycket på filmens form istället för på vad den försöker säga. Inte för att han missar målet i det han säger om formen alltså. Filmiskt sett är Death of a President tämligen torftig. Men formen är inte poängen med den, även om den påverkar hur man tar emot filmen. Att Everdahl inte var så förtjust i Death of a President finns det, för att förtydliga, inte så mycket att säga om. Fast man kan ju avrunda med att lyfta fram Jan Agheds korta recension som ett tredje omdöme och mellanväg.
Ett tag undrade jag om hon hade sett filmen, vilket inte är en orimlig (eller elak) frågeställning eftersom hon mestadels presenterade den innan Göran Everdahl gav sitt omdöme. Det intryck jag fick av hennes introduktion var att hon gjorde sitt bästa för att uttrycka en ickeverbal, överväldigande moralisk indignation över det faktum att president Bush mördas i filmen. Hennes röstläge och mimik kan beskådas här.
Men har man sett filmen är det överväldigande uppenbart för någon som har den minsta hum om hur film fungerar att mordet är en macguffin. Death of a President handlar om hur USA har förvandlats till ett repressivt samhälle, så fullständigt styrt av politisk spin att inte ens sanningen om ett presidentmord förmår tränga igenom det. Mordet är inte ens centralt i filmen. Det är inte så att filmen saknar kritik mot presidenten innan skotten, men den kommunicerar definitivt sorg och ömhet inför honom när han har dött i berättelsen.
Filmen är, som jag skriver på kulturbloggen, kuslig för att i princip allt som händer i filmen har hänt någon gång i verkligheten. Och lyfter man blicken från narrationen så är de digitala manipuleringarna i intervjusituationerna så övertygande att man inte vet vad det är man tittar på ibland: äkta arkivmaterial eller digitalt nyskapade presentationer för filmen. Tar man det i kombination med en del av filmens budskap om hur en användbar verklighet är viktigare för maktstrukturen i Washington än den verkliga verkligheten blir det ännu mer obehagligt.
Zweigbergks reaktion, som jag uppfattade den i början av inslaget, är alltså typisk för någon som inte har sett filmen men har åsikter om den ändå. Det är minst sagt väldigt oprofessionellt för någon som jobbar med Filmkrönikan. Har hon däremot sett filmen, vilket man kan tro om de uppföljande frågorna till Göran Everdahl inte skrevs av honom själv, är det ännu värre. Det skulle antyda att Filmkrönikans programledare inte förstår vad hon ser på film.
Vad gäller Everdahls anmälan kan man kanske invända att han missar några dimensioner av filmen när han fokuserar så mycket på filmens form istället för på vad den försöker säga. Inte för att han missar målet i det han säger om formen alltså. Filmiskt sett är Death of a President tämligen torftig. Men formen är inte poängen med den, även om den påverkar hur man tar emot filmen. Att Everdahl inte var så förtjust i Death of a President finns det, för att förtydliga, inte så mycket att säga om. Fast man kan ju avrunda med att lyfta fram Jan Agheds korta recension som ett tredje omdöme och mellanväg.
Ångvälten och fiolen
Apropå kulturen som propagandaverktyg upptäckte jag att Katok i Skripka (Ångvälten och fiolen), Tarkovskijs examensfilm från Moskvas filmskola finns på The Pirate Bay. The Steamroller and the Violin är den sökbara engelska titeln. Så vitt jag vet finns den inte att köpa i Sverige. Det är hans första och mest lättillgängliga (och korta) långfilm. Det regnar inte ens inomhus i den.
Det är en politiskt tillrättalagd liten berättelse om en pojke som hellre vill köra ångvält när han blir stor än spela på den förbannade fiolen som hans mamma tvingar honom till. Han blir vän med en ångvältsförare, en heroisk arbetare, och de kompletterar varandra på ett sätt så att tittaren lär sig att violinister är minst lika viktiga för det sovjetiska projektet som ångvältsförare.
Det är lätt att dra på munnen åt det didaktiska fjäsket, men det kan inte förta att det i det direkta, propagandistiska tilltalet i Katok i Skripka finns fullt avläsbara element som leder fram till hans senare filmers metafysiska världar. Och har man redan sett de senare filmerna tillkommer det kanske även en sorts masochistisk nöjesdimension när man ser den här. Det är ett nästan brutalt steg ner från eteriska drömmar någonstans mellan himmel och jord till ett prosaiskt, asfaltsdoftande samhällsbygge... som i och för sig var minst lika illusoriskt som verkligheten ter sig i hans efterföljande filmer.
Och kom ihåg - den första gången du ser en film av Tarkovskij så har du inte sett den.
Det är en politiskt tillrättalagd liten berättelse om en pojke som hellre vill köra ångvält när han blir stor än spela på den förbannade fiolen som hans mamma tvingar honom till. Han blir vän med en ångvältsförare, en heroisk arbetare, och de kompletterar varandra på ett sätt så att tittaren lär sig att violinister är minst lika viktiga för det sovjetiska projektet som ångvältsförare.
Det är lätt att dra på munnen åt det didaktiska fjäsket, men det kan inte förta att det i det direkta, propagandistiska tilltalet i Katok i Skripka finns fullt avläsbara element som leder fram till hans senare filmers metafysiska världar. Och har man redan sett de senare filmerna tillkommer det kanske även en sorts masochistisk nöjesdimension när man ser den här. Det är ett nästan brutalt steg ner från eteriska drömmar någonstans mellan himmel och jord till ett prosaiskt, asfaltsdoftande samhällsbygge... som i och för sig var minst lika illusoriskt som verkligheten ter sig i hans efterföljande filmer.
Och kom ihåg - den första gången du ser en film av Tarkovskij så har du inte sett den.
Factory Girl
Samhällsklass handlar inte om hur mycket pengar man har. Det visste man förstås redan, men det blir oavsiktligt tydliggjort av Sienna Miller i Factory Girl. Hon har inte alls den praktiskt taget aristokratiska utstrålning som Edie Sedgwick fick med modersmjölken. Det var en av de två saker jag fick med mig ut från filmen. Det andra var en känsla av bortkastad tid.
Premissen är fantastisk. En ung tjej från den översta överklassen lever livet i kretsen kring Andy Warhol i New York på 60-talet. Hon blir en ikon för sin tid, en mediadarling som får Paris Hilton att framstå som white trash i jämförelse. Alla unga kvinnor vill vara som Edie. Det är ett stenhårt tempo med alla fester och modellande och allt vad de gör för att synas när de fördriver tiden.
Trots det mycket rika persongalleri som strömmade igenom verklighetens The Factory (som Warhols studio kallades) är det bara två personer förutom Edie som tar plats i filmen. Andy Warhol (Guy Pearce) porträtteras som en väldigt osäker social vampyr som tyr sig till Edie för att hennes sociala status skall gnugga av sig på honom. Han representerar ytlighet och konstgjordhet i berättelsen. Det är inte särskilt finkornigt, men det inte Pearce's fel. Han gör ett bra jobb som vanligt. Den anonyma musiker som uppenbarligen har sin förlaga i Bob Dylan framställs som Warhols motpol. Han är genuin och äkta och bryr sig inte om värdsliga ting. Hayden Christensen imitation av Dylan är lite mer subtil än hans tolkning av Anakin Skywalker/Darth Vader i Revenge of the Sith. I hans försvar skall dock sägas att han inte heller här har någon större hjälp av manuset.
Det borde vara intressant. Tiden, platsen och människorna som filmen berör är alla legendariska. Men filmen är nästan genomgående tråkig. Den enda gången filmen lyfter lite är i scenen när Edie äter middag med Andy och sin pappa. Den anklagelse om incestuösa övergrepp som kommer längre fram i filmen etableras på ett tekniskt elegant sätt, samtidigt som faderns kompakta missnöje med dotterns liv i offentlighetens ljus går ut över Warhol.
Alla fester, alla droger, alla excesser fungerar i filmen som ett skenande expresståg bort från alla känslor och personliga svagheter. De gör allt de kan för att slippa sina egna djup, eller avgrunder. I filmen alltså. Jag har inte läst boken den bygger på och verklighetens Edie och Andy är så sägenomspunna att minnet av dem är praktiskt taget fiktivt i sig självt. Myterna är i alla fall mer underhållande än filmen. Kanske är problemet med den att den inte mäktar ett fördjupat uttryck om människor som inte har något djup. Människor som hellre dör än stannar upp och känner efter.
Premissen är fantastisk. En ung tjej från den översta överklassen lever livet i kretsen kring Andy Warhol i New York på 60-talet. Hon blir en ikon för sin tid, en mediadarling som får Paris Hilton att framstå som white trash i jämförelse. Alla unga kvinnor vill vara som Edie. Det är ett stenhårt tempo med alla fester och modellande och allt vad de gör för att synas när de fördriver tiden.
Trots det mycket rika persongalleri som strömmade igenom verklighetens The Factory (som Warhols studio kallades) är det bara två personer förutom Edie som tar plats i filmen. Andy Warhol (Guy Pearce) porträtteras som en väldigt osäker social vampyr som tyr sig till Edie för att hennes sociala status skall gnugga av sig på honom. Han representerar ytlighet och konstgjordhet i berättelsen. Det är inte särskilt finkornigt, men det inte Pearce's fel. Han gör ett bra jobb som vanligt. Den anonyma musiker som uppenbarligen har sin förlaga i Bob Dylan framställs som Warhols motpol. Han är genuin och äkta och bryr sig inte om värdsliga ting. Hayden Christensen imitation av Dylan är lite mer subtil än hans tolkning av Anakin Skywalker/Darth Vader i Revenge of the Sith. I hans försvar skall dock sägas att han inte heller här har någon större hjälp av manuset.
Det borde vara intressant. Tiden, platsen och människorna som filmen berör är alla legendariska. Men filmen är nästan genomgående tråkig. Den enda gången filmen lyfter lite är i scenen när Edie äter middag med Andy och sin pappa. Den anklagelse om incestuösa övergrepp som kommer längre fram i filmen etableras på ett tekniskt elegant sätt, samtidigt som faderns kompakta missnöje med dotterns liv i offentlighetens ljus går ut över Warhol.
Alla fester, alla droger, alla excesser fungerar i filmen som ett skenande expresståg bort från alla känslor och personliga svagheter. De gör allt de kan för att slippa sina egna djup, eller avgrunder. I filmen alltså. Jag har inte läst boken den bygger på och verklighetens Edie och Andy är så sägenomspunna att minnet av dem är praktiskt taget fiktivt i sig självt. Myterna är i alla fall mer underhållande än filmen. Kanske är problemet med den att den inte mäktar ett fördjupat uttryck om människor som inte har något djup. Människor som hellre dör än stannar upp och känner efter.
The Fountainhead
Göran Greider skriver lite roligt om Ayn Rand och randroiderna här. Det påminde mig om att jag såg filmatiseringen av The Fountainhead (1949) härförleden. Tack så jävla mycket Göran Greider. Det är inte en film man vill påminnas om att man har sett, trots Gary Cooper i huvudrollen.
Manuset skrevs av Ayn Rand själv, och den regisserades av King Vidor i slutetskedet av hans långa karriär. Det är en påkostad film. De tekniska kvaliteterna - råfilm, kamera och ljudupptagning - är höga för tidsperioden. Soundtracket spelas av en stor orkester, och varje scen innehåller tydligen en världsavgörande händelse. Bombastiskt är bara förnamnet.
Men trots detta framgångsrecept är filmen riktigt, riktigt dålig. Plan 9 From Outer Space-dålig. Fast den är inte lika underhållande. Mest av allt beror det på det katastrofalt dåliga manuset, men regin är också så usel att man undrar om Vidor gjorde filmen platt med vilje. Jag är helt övertygad om att lille Ingmar Bergmans dockteateruppsättningar med klippdockor var betydligt mer tredimensionella än The Fountainhead. Tablå efter tablå. Plakatdialog för att demonstrera varför objektivismen är det enda som kan rädda ett inbilskt samhälle.
I en intervju sa Ayn Rand någonting i stil med att kärlek var en business deal between two virtuous people och att nästan ingen var värd den. Howard Roark i The Fountainhead var dock värd kärlek. Filmen visar upp äkta, heroisk kärlek mellan två övermänniskor. Undermänniskor i en kollektivistiskt helvetesvärld skulle kalla äkta kärlek våldtäkt, men man får väl höja sig över såna petitesser. Men man kommer inte undan att Rand inte kunde skriva ett manus om det så skulle rädda henne från äkta, heroisk kärlek från hela röda armén. Jag har dock inte läst förlagan, så jag kan inte säga om filmen är en rättvis representation av den.
Det enda som är måttligt intressant med (filmatiseringen av) The Fountainhead är att den kan ses som en resa genom narcissistiska personlighetsstörningar. På samma sätt som Bryan Singers The Usual Suspects berättas genom en av huvudpersonernas ögon, frikopplat från berättelsens verklighet, kan man vända på det förment objektiva perspektivet i en traditionell hollywoodnarration i The Fountainhead. I representationen av en störd människas subjektiva upplevelse av sig själv och sin omgivning blir plattheten inte bara begriplig, utan helt logisk. En person som Howard Roark är fullständigt oförmögen att relatera socialt till andra människor, och sett genom hans narcissistiskt manipulativa ögon är han precis den heroiska övermänniska filmen försöker presentera honom som.
Men något säger mig att upphovspersonerna aldrig ens övervägde den tolkningen av filmen.
Manuset skrevs av Ayn Rand själv, och den regisserades av King Vidor i slutetskedet av hans långa karriär. Det är en påkostad film. De tekniska kvaliteterna - råfilm, kamera och ljudupptagning - är höga för tidsperioden. Soundtracket spelas av en stor orkester, och varje scen innehåller tydligen en världsavgörande händelse. Bombastiskt är bara förnamnet.
Men trots detta framgångsrecept är filmen riktigt, riktigt dålig. Plan 9 From Outer Space-dålig. Fast den är inte lika underhållande. Mest av allt beror det på det katastrofalt dåliga manuset, men regin är också så usel att man undrar om Vidor gjorde filmen platt med vilje. Jag är helt övertygad om att lille Ingmar Bergmans dockteateruppsättningar med klippdockor var betydligt mer tredimensionella än The Fountainhead. Tablå efter tablå. Plakatdialog för att demonstrera varför objektivismen är det enda som kan rädda ett inbilskt samhälle.
I en intervju sa Ayn Rand någonting i stil med att kärlek var en business deal between two virtuous people och att nästan ingen var värd den. Howard Roark i The Fountainhead var dock värd kärlek. Filmen visar upp äkta, heroisk kärlek mellan två övermänniskor. Undermänniskor i en kollektivistiskt helvetesvärld skulle kalla äkta kärlek våldtäkt, men man får väl höja sig över såna petitesser. Men man kommer inte undan att Rand inte kunde skriva ett manus om det så skulle rädda henne från äkta, heroisk kärlek från hela röda armén. Jag har dock inte läst förlagan, så jag kan inte säga om filmen är en rättvis representation av den.
Det enda som är måttligt intressant med (filmatiseringen av) The Fountainhead är att den kan ses som en resa genom narcissistiska personlighetsstörningar. På samma sätt som Bryan Singers The Usual Suspects berättas genom en av huvudpersonernas ögon, frikopplat från berättelsens verklighet, kan man vända på det förment objektiva perspektivet i en traditionell hollywoodnarration i The Fountainhead. I representationen av en störd människas subjektiva upplevelse av sig själv och sin omgivning blir plattheten inte bara begriplig, utan helt logisk. En person som Howard Roark är fullständigt oförmögen att relatera socialt till andra människor, och sett genom hans narcissistiskt manipulativa ögon är han precis den heroiska övermänniska filmen försöker presentera honom som.
Men något säger mig att upphovspersonerna aldrig ens övervägde den tolkningen av filmen.
Bådar illa
Jag får en känsla av att Ghost Rider kanske inte kommer att förgylla mitt liv när det enda positiva svenskans Jeanette Gentele kan säga om den är att Nicolas Cage är snygg för att vara 43.
Michael Moore
Michael Moore väcker känslor hos den amerikanska högern. Så mycket känslor att det finns rena rama vargflockar med folk som försöker gripa och skapa tillfällen att utföra karaktärsmord på honom. I det sammanhanget är det inte konstigt om ett par okända filmare inte får prata med honom på det förutsättningslösa sätt de vill. Eller på något sätt egentligen. Det är en ickenyhet som slås upp till orimliga proportioner för att sälja filmen, och propageras av hans fiender. Det hade varit betydligt mer intressant, om än inte lika rubrikvänligt, om en stor måltavla som han faktiskt hade gått med på det.
Därmed inte sagt att jag tycker att upprördheten inför Moore är oberättigad. Det är inte särskilt svårt att hitta högst subjektiva skildringar i hans filmer. Men steget från att ställa sig frågande till hans metoder till att lägga tid, pengar och möda på att förnedra Moore är så stort att det är svårt att tro att det inte ligger något större bakom. Så huruvida Melnyck och Caine faktiskt är vänsterorienterade Moore-fans när de travesterar hans film Roger & Me med Moore själv i blickfånget är kanske en fråga om hur naiv man är.
Hans dokumentära narration har blivit allt mer vriden för varje film. Där Roger & Me och Bowling For Columbine är utmärkta, men laddade dokumentärer, har vinklingen i Fahrenheit 9/11 gått så långt att den i mitt tycke inte längre är en dokumentärfilm. Filmisk pamflett är kanske en bättre beskrivning. För att få möjligheten att visa filmen på tv innan presidentvalet 2004 valde han att inte anmäla den för Oscarsjuryn i kategorin fullängdsdokumentär, utan som bästa film. Det känns inte helt ologiskt om man frågar mig.
Det finns många hyperbola demagoger på högerkanten i USA, men traditionellt sett väldigt få på vänsterkanten. Kanske tycker Moore att det är en viktig massmedial obalans. Vad vet jag? Man kan dock se en linje i hans arbete, där han mer och mer positionerar sig som vänsterns Ann Coulter, fast något mindre vrickad och med bättre smak och verklighetsförankring. Att matcha Coulter hade varit löjligt svårt att åstadkomma, ens med en stor stab av hängivna, omedicinerade medarbetare. Det trista är att om Moore fortsätter den trenden så kommer han att göra sig irrelevant som filmare och dokumentarist, för att istället bli ett renodlat massmedialt fenomen. Det vore inte riktigt lika intressant att se honom göra reklam för en situpmaskin på tvshop om 15 år.
Därmed inte sagt att jag tycker att upprördheten inför Moore är oberättigad. Det är inte särskilt svårt att hitta högst subjektiva skildringar i hans filmer. Men steget från att ställa sig frågande till hans metoder till att lägga tid, pengar och möda på att förnedra Moore är så stort att det är svårt att tro att det inte ligger något större bakom. Så huruvida Melnyck och Caine faktiskt är vänsterorienterade Moore-fans när de travesterar hans film Roger & Me med Moore själv i blickfånget är kanske en fråga om hur naiv man är.
Hans dokumentära narration har blivit allt mer vriden för varje film. Där Roger & Me och Bowling For Columbine är utmärkta, men laddade dokumentärer, har vinklingen i Fahrenheit 9/11 gått så långt att den i mitt tycke inte längre är en dokumentärfilm. Filmisk pamflett är kanske en bättre beskrivning. För att få möjligheten att visa filmen på tv innan presidentvalet 2004 valde han att inte anmäla den för Oscarsjuryn i kategorin fullängdsdokumentär, utan som bästa film. Det känns inte helt ologiskt om man frågar mig.
Det finns många hyperbola demagoger på högerkanten i USA, men traditionellt sett väldigt få på vänsterkanten. Kanske tycker Moore att det är en viktig massmedial obalans. Vad vet jag? Man kan dock se en linje i hans arbete, där han mer och mer positionerar sig som vänsterns Ann Coulter, fast något mindre vrickad och med bättre smak och verklighetsförankring. Att matcha Coulter hade varit löjligt svårt att åstadkomma, ens med en stor stab av hängivna, omedicinerade medarbetare. Det trista är att om Moore fortsätter den trenden så kommer han att göra sig irrelevant som filmare och dokumentarist, för att istället bli ett renodlat massmedialt fenomen. Det vore inte riktigt lika intressant att se honom göra reklam för en situpmaskin på tvshop om 15 år.
Pirates of the Caribbean 2
Pirates of the Caribbean 2
Dead man's chest
Audiovisuellt rajtantajtan ligger som ett krispigt maränglock över anrättningen för att kompensera för att en minimal handling har dragits ut in absurdum. Då bör det även vara sagt att jag tyckte om den första filmens fart och fläkt och glädje. Karaktärerna har gått tillbaka till rötterna i den här filmen, dvs en robotiserad åkattraktion på Disneyland. Den senare har dock en icke obetydlig fördel i att inte vara 2½ timme lång.
Det mest intressanta med filmen är nog tanken på att manusförfattarna inte lyckas avsluta den obefintliga berättelsen efter nämnda 150 minuter, utan låter den spilla över i den tredje filmen, PotC At Worlds End, som spelades in samtidigt. Trots att ingenting har läckt ut från den har jag en känsla av att den sammanlagda upplevelsen av dessa två filmer kommer att påminna om en Las Vegas-uppsättning av I väntan på Godot, pjäsen där ingenting händer - två gånger. Huruvida det är värt biljettpriset kan man ha vitt skilda åsikter om.
Dead man's chest
Audiovisuellt rajtantajtan ligger som ett krispigt maränglock över anrättningen för att kompensera för att en minimal handling har dragits ut in absurdum. Då bör det även vara sagt att jag tyckte om den första filmens fart och fläkt och glädje. Karaktärerna har gått tillbaka till rötterna i den här filmen, dvs en robotiserad åkattraktion på Disneyland. Den senare har dock en icke obetydlig fördel i att inte vara 2½ timme lång.
Det mest intressanta med filmen är nog tanken på att manusförfattarna inte lyckas avsluta den obefintliga berättelsen efter nämnda 150 minuter, utan låter den spilla över i den tredje filmen, PotC At Worlds End, som spelades in samtidigt. Trots att ingenting har läckt ut från den har jag en känsla av att den sammanlagda upplevelsen av dessa två filmer kommer att påminna om en Las Vegas-uppsättning av I väntan på Godot, pjäsen där ingenting händer - två gånger. Huruvida det är värt biljettpriset kan man ha vitt skilda åsikter om.
Could you double check the envelope
ÄNTLIGEN!
chockchock
banalbloggen avslöjar hemlig identitet: Jack Nicholson ÄR Britney Spears
The golden raspberries
Raspberries är pruttljuden man gör genom att blåsa med utsträckt tunga. Sprrrlll. Varje år, strax innan Oscarsgalan, delas The Golden Raspberry Award ut till årets sämsta filmupplevelser. Eftersom Madonna och Bo Derek inte har medverkat i några filmer i år var startfältet relativt öppet. Så här fördelade sig utmärkelserna.
27th Annual Golden Raspberry (Razzie©) Award “Winners”
Worst Picture: Basic Instinct 2
a.k.a. Basically, It Stinks, Too
Worst Actress: Sharon Stone
Basic Instinct 2
Worst Actor: Marlon Wayans & Shawn Wayans
Little Man
Worst Supporting Actress: Carmen Electra
Date Movie and Scary Movie 4
Worst Supporting Actor: M. Night Shyamalan
Lady in the Water
Worst Director: M. Night Shyamalan
Lady in the Water
Worst Screen Couple: Shawn Wayans & either Kerry Washington or Marlon Wayans
Little Man
Worst Remake Or Rip-off: Little Man
(Rip-off of the 1954 Bugs Bunny cartoon "Baby Buggy Bunny")
Worst Prequel or Sequel: Basically, It Stinks, Too
Worst Screenplay: Basic Instinct 2
Screenplay by Leora Barish & Henry Bean, Based on Characters Created by Joe Ezsterhas
Worst Excuse for Family Entertainment: RV
(New Category, Saluting the Celebs We're ALL Sick & Tired Of!)
Awards Per Picture:
Basic Instinct 2 — 4 "Wins":
Worst Picture, Worst Actress, Worst Sequel, Worst Screenplay
Little Man — 3 "Wins":
Worst Actor, Worst Screen Couple and Worst Remake/Rip-Off
Lady in the Water — 2 "Wins":
Worst Supporting Actor and Worst Director
Så nu vet ni vilka filmer ni skall hyra istället för att skära er nästa gång ni behöver känna smärta för att störa ut generaliserad ångest.
The sins of Freck
Och på tal om att driva med objektivister, i november citerade jag Philip K Dicks A scanner darkly, och bifogade länk till en plats där man kan höra författaren själv läsa passagen ur sin bok.
Här är samma stycke, visualiserat i Richard Linklaters (inte helt hundraprocentiga) film.
Här är samma stycke, visualiserat i Richard Linklaters (inte helt hundraprocentiga) film.
Darling
Jag brukar bli lite skeptisk när alla plötsligt haussar en film, som alla gör nu med Darling. Men så råkade jag få syn på en bild av Michelle Meadows som spelar huvudrollen, och hajjade till. Jo, hon är toksnygg, men det var inte därför jag stannade av. Kugghjulen slirade en stund. Men sen fick jag ett professor Balthazar-ögonblick! Det är ju samma skådespelare i samma roll som i kortfilmen Jag som gick på tv för några år sen. Även den skriven och regisserad av Johan Kling förstås. Fröken Meadows och manuskriptet var de stora behållningarna från den filmen, vilket inte är att säga att den var dålig. Tvärtom! Den kommer att få mig att gå och se en svensk film på bio för första gången på flera år.
Dokumentär kortfilm
Och för den som känner sig sugen på en kanon (ahem) för dokumentär kortfilm kommer en här
- Regen (1929) (12 min)
- Night Mail (1936) (25 min)
- Despotism (1946) (10 min) (ligger i public domain och går att ladda ner via länken)
- En nypa mull - vad är vi mer? (1992) (25 min)
- 89 mm od Europy (1993) (12 min)
- Hur vore det med eternit? (1995) (10 min, dock osäker på om det verkligen är en dokumentär)
- Easy Rider: Shaking the Cage (1999) (63 min)
- Boogie Woogie Pappa (2002) (13 min)
- Rolling like a stone (2005) (65 min)
- Aldrig som första gången! (2006) (15 min)
Andra bloggar om: dokumentärfilmskanon
Förortsungar
Förortsungar fick fem av fyra guldbaggar igår enligt Catti Edfeldt i en radiointervju. Jag såg inte galan så jag kan bara referera intervjun. Och det enda jag har sett av filmen är reklamaffischer inför premiären för inte så jättelänge sen, så jag blev lite nyfiken och kollade vad IMDB säger om den:
User Comments:
User Rating: awaiting 5 votes.
Det leder mig till en fråga för er som har sett Förortsungar: Är det en ovanligt nysläppt eller märkvärdigt anonym film som var det bästa den svenska filmbranschen tyckte att den hade producerat under året som gått?
Som jämförelse kan man se vad IMDB-användarna har sagt om Göta Kanal 2, som fick premiär någon månad eller två efter Förortsungar:
User Comments: Predictable and boring (more)
User Rating: 4.1/10 (95 votes)
User Comments:
User Rating: awaiting 5 votes.
Det leder mig till en fråga för er som har sett Förortsungar: Är det en ovanligt nysläppt eller märkvärdigt anonym film som var det bästa den svenska filmbranschen tyckte att den hade producerat under året som gått?
Som jämförelse kan man se vad IMDB-användarna har sagt om Göta Kanal 2, som fick premiär någon månad eller två efter Förortsungar:
User Comments: Predictable and boring (more)
User Rating: 4.1/10 (95 votes)
Sofia Coppola
The Virgin Suicides och Marie Antoinette. Alltså. För fan! Nu undrar jag på allvar om Lost in Translation blev som Sofia Coppola avsåg den eller om det var rena turen att den blev bra.
