Ångvälten och fiolen
Apropå kulturen som propagandaverktyg upptäckte jag att Katok i Skripka (Ångvälten och fiolen), Tarkovskijs examensfilm från Moskvas filmskola finns på The Pirate Bay. The Steamroller and the Violin är den sökbara engelska titeln. Så vitt jag vet finns den inte att köpa i Sverige. Det är hans första och mest lättillgängliga (och korta) långfilm. Det regnar inte ens inomhus i den.
Det är en politiskt tillrättalagd liten berättelse om en pojke som hellre vill köra ångvält när han blir stor än spela på den förbannade fiolen som hans mamma tvingar honom till. Han blir vän med en ångvältsförare, en heroisk arbetare, och de kompletterar varandra på ett sätt så att tittaren lär sig att violinister är minst lika viktiga för det sovjetiska projektet som ångvältsförare.
Det är lätt att dra på munnen åt det didaktiska fjäsket, men det kan inte förta att det i det direkta, propagandistiska tilltalet i Katok i Skripka finns fullt avläsbara element som leder fram till hans senare filmers metafysiska världar. Och har man redan sett de senare filmerna tillkommer det kanske även en sorts masochistisk nöjesdimension när man ser den här. Det är ett nästan brutalt steg ner från eteriska drömmar någonstans mellan himmel och jord till ett prosaiskt, asfaltsdoftande samhällsbygge... som i och för sig var minst lika illusoriskt som verkligheten ter sig i hans efterföljande filmer.
Och kom ihåg - den första gången du ser en film av Tarkovskij så har du inte sett den.
Det är en politiskt tillrättalagd liten berättelse om en pojke som hellre vill köra ångvält när han blir stor än spela på den förbannade fiolen som hans mamma tvingar honom till. Han blir vän med en ångvältsförare, en heroisk arbetare, och de kompletterar varandra på ett sätt så att tittaren lär sig att violinister är minst lika viktiga för det sovjetiska projektet som ångvältsförare.
Det är lätt att dra på munnen åt det didaktiska fjäsket, men det kan inte förta att det i det direkta, propagandistiska tilltalet i Katok i Skripka finns fullt avläsbara element som leder fram till hans senare filmers metafysiska världar. Och har man redan sett de senare filmerna tillkommer det kanske även en sorts masochistisk nöjesdimension när man ser den här. Det är ett nästan brutalt steg ner från eteriska drömmar någonstans mellan himmel och jord till ett prosaiskt, asfaltsdoftande samhällsbygge... som i och för sig var minst lika illusoriskt som verkligheten ter sig i hans efterföljande filmer.
Och kom ihåg - den första gången du ser en film av Tarkovskij så har du inte sett den.
Kommentarer
Postat av: Henrik
Jag är osäker på vem som har minst liv av oss två: Du som skriver sånt här om ..slikt... eller jag som sitter här på lördagskvällen och läser om det.
Om du avslöjar att du är totalförlamad och bara skriver inlägg via sugrör till datorn så har ju du i alla fall en ursäkt.. i så fall måste jag nog ta livet av mig. :(
Postat av: /M
Du har avslöjat mig. Jag är Stephen Hawkins och den här swenska bloggen är my hobby. Men jag är glad ändå ibland, för det är bättre att skriva via sugrör än att läsa via ett. Tror jag. Jag kan bara spekulera. Och hur kan man inte älska Tarkovskij efter Solaris?
Trackback
