Factory Girl
Samhällsklass handlar inte om hur mycket pengar man har. Det visste man förstås redan, men det blir oavsiktligt tydliggjort av Sienna Miller i Factory Girl. Hon har inte alls den praktiskt taget aristokratiska utstrålning som Edie Sedgwick fick med modersmjölken. Det var en av de två saker jag fick med mig ut från filmen. Det andra var en känsla av bortkastad tid.
Premissen är fantastisk. En ung tjej från den översta överklassen lever livet i kretsen kring Andy Warhol i New York på 60-talet. Hon blir en ikon för sin tid, en mediadarling som får Paris Hilton att framstå som white trash i jämförelse. Alla unga kvinnor vill vara som Edie. Det är ett stenhårt tempo med alla fester och modellande och allt vad de gör för att synas när de fördriver tiden.
Trots det mycket rika persongalleri som strömmade igenom verklighetens The Factory (som Warhols studio kallades) är det bara två personer förutom Edie som tar plats i filmen. Andy Warhol (Guy Pearce) porträtteras som en väldigt osäker social vampyr som tyr sig till Edie för att hennes sociala status skall gnugga av sig på honom. Han representerar ytlighet och konstgjordhet i berättelsen. Det är inte särskilt finkornigt, men det inte Pearce's fel. Han gör ett bra jobb som vanligt. Den anonyma musiker som uppenbarligen har sin förlaga i Bob Dylan framställs som Warhols motpol. Han är genuin och äkta och bryr sig inte om värdsliga ting. Hayden Christensen imitation av Dylan är lite mer subtil än hans tolkning av Anakin Skywalker/Darth Vader i Revenge of the Sith. I hans försvar skall dock sägas att han inte heller här har någon större hjälp av manuset.
Det borde vara intressant. Tiden, platsen och människorna som filmen berör är alla legendariska. Men filmen är nästan genomgående tråkig. Den enda gången filmen lyfter lite är i scenen när Edie äter middag med Andy och sin pappa. Den anklagelse om incestuösa övergrepp som kommer längre fram i filmen etableras på ett tekniskt elegant sätt, samtidigt som faderns kompakta missnöje med dotterns liv i offentlighetens ljus går ut över Warhol.
Alla fester, alla droger, alla excesser fungerar i filmen som ett skenande expresståg bort från alla känslor och personliga svagheter. De gör allt de kan för att slippa sina egna djup, eller avgrunder. I filmen alltså. Jag har inte läst boken den bygger på och verklighetens Edie och Andy är så sägenomspunna att minnet av dem är praktiskt taget fiktivt i sig självt. Myterna är i alla fall mer underhållande än filmen. Kanske är problemet med den att den inte mäktar ett fördjupat uttryck om människor som inte har något djup. Människor som hellre dör än stannar upp och känner efter.
Premissen är fantastisk. En ung tjej från den översta överklassen lever livet i kretsen kring Andy Warhol i New York på 60-talet. Hon blir en ikon för sin tid, en mediadarling som får Paris Hilton att framstå som white trash i jämförelse. Alla unga kvinnor vill vara som Edie. Det är ett stenhårt tempo med alla fester och modellande och allt vad de gör för att synas när de fördriver tiden.
Trots det mycket rika persongalleri som strömmade igenom verklighetens The Factory (som Warhols studio kallades) är det bara två personer förutom Edie som tar plats i filmen. Andy Warhol (Guy Pearce) porträtteras som en väldigt osäker social vampyr som tyr sig till Edie för att hennes sociala status skall gnugga av sig på honom. Han representerar ytlighet och konstgjordhet i berättelsen. Det är inte särskilt finkornigt, men det inte Pearce's fel. Han gör ett bra jobb som vanligt. Den anonyma musiker som uppenbarligen har sin förlaga i Bob Dylan framställs som Warhols motpol. Han är genuin och äkta och bryr sig inte om värdsliga ting. Hayden Christensen imitation av Dylan är lite mer subtil än hans tolkning av Anakin Skywalker/Darth Vader i Revenge of the Sith. I hans försvar skall dock sägas att han inte heller här har någon större hjälp av manuset.
Det borde vara intressant. Tiden, platsen och människorna som filmen berör är alla legendariska. Men filmen är nästan genomgående tråkig. Den enda gången filmen lyfter lite är i scenen när Edie äter middag med Andy och sin pappa. Den anklagelse om incestuösa övergrepp som kommer längre fram i filmen etableras på ett tekniskt elegant sätt, samtidigt som faderns kompakta missnöje med dotterns liv i offentlighetens ljus går ut över Warhol.
Alla fester, alla droger, alla excesser fungerar i filmen som ett skenande expresståg bort från alla känslor och personliga svagheter. De gör allt de kan för att slippa sina egna djup, eller avgrunder. I filmen alltså. Jag har inte läst boken den bygger på och verklighetens Edie och Andy är så sägenomspunna att minnet av dem är praktiskt taget fiktivt i sig självt. Myterna är i alla fall mer underhållande än filmen. Kanske är problemet med den att den inte mäktar ett fördjupat uttryck om människor som inte har något djup. Människor som hellre dör än stannar upp och känner efter.
Kommentarer
Postat av: Martin
Se Ciao Manhattan!
Postat av: /M
Okidoki!
Trackback
