Sofia Coppola
Jag har hackat på Lost in translation förr utan att någon har brytt sig, så jag kan lika gärna göra det här också bland dina eminenta läsare:
kanske är den inte alls den gestaltning av tomheten som yra recensenter försökte göra den till. Den kanske rentav BARA är TOM?
På vilket sätt menar du att den är innehållslös? Det var ett tag sen jag såg den nu, men jag tycker mig minnas att jag lutade mer åt att den handlade om vilsna människor som slår följe i en obegriplig värld och (förhoppningsvis) hittar rätt igen.
Jag tycker den fokuserar på två människor som är vilse i livet, och Sofia Coppola använder storstaden (och dess kultur) som någon slags metafor för det.
Sen att de två får en viss relation gör det bara bättre. Delar man de känslor huvudpersonerna har i filmen förstår man filmen....
Lost in translation är en av mina favoritfilmer.
Hej M: den är innehållslös därför att de är vilsna när de börjar, vilsna medan det håller på och de hittar inte rätt varken igen eller alls. Karaktärerna utvecklas inte och som gammal recensent kan jag med gott samvete påstå att enda skälet till att recensenterna gick så bananas över filmen var att den skilde sig så fullständigt från allt det vanliga (och så trodde de att det betydde att den var bra). IMHO.
Bra iakttagelse... fast att den har en svag (eller till och med saknar) traditionell västerländsk narrativ struktur betyder inte att den är innehållslös. Och nu var det ett tag sen jag såg den, så här kan jag ha väldigt fel, men utvecklas inte åtminstone Bill Murray's karaktär en smula så att han hittar en framkomlig väg igen?
Murray är i filmen ganska håglös i början, han har fastnat i en usel skådespelar karriär med en fru som bara bryr sig om färgen på mattan i arbetsrummet. Han,liksom Scarlett ställer sig existensiella frågor om livet, fast på ett annorlunda plan. Hans hjälp till henne som en äldre och mer erfaren man gör att han själv börjar uppskatta småsakerna i livet, som han tidigare kanske inte brytt sig om. Trots att både är gifta med andra förstår man ömheten de två känner för varandra. det antyds att de är ett kärlekspar, fast de blir ändå det aldrig fullt ut eftersom filmen slutar innan det hinner hända (det är kanske meningen?). läser man manuset till filmen förstår man sammanahanget bättre eftersom de verkar ha klippt ganska friskt i vissa förlösande scener. det skulle inte blivit lika bra om inte just den där längtan, melankolin fått sitt fulla uttryck med ett lyckligt slut. det slutar iofs lyckligt, fast inte på ett Hollywood-"manner".
Jag tycker Sofia Coppola lyckas dra väldigt tydliga paralleller mellan två människors vilsenhet inför livet till hur de är "vilsna" i Japan och dess kultur, det finns ganska många tydliga bilder i filmen, bland annat när Scarlett Johansen promenerar i tempelområdet och ser ett par gifta sig, när Bill Murray ska göra whiskeyreklamen, hans djupa suckar, hans förvirring när japanerna pratar med honom osv....
De andra karaktärerna i filmen verkar inte alls lida av samma vilsenhet som Scarlett och Bill,exempelvis Bills "fru" och Scarletts man som är kändisfotograf. De målas upp som någon slags motpol till deras vilsenhet.
