Death of a President i Filmkrönikan
Ett tag undrade jag om hon hade sett filmen, vilket inte är en orimlig (eller elak) frågeställning eftersom hon mestadels presenterade den innan Göran Everdahl gav sitt omdöme. Det intryck jag fick av hennes introduktion var att hon gjorde sitt bästa för att uttrycka en ickeverbal, överväldigande moralisk indignation över det faktum att president Bush mördas i filmen. Hennes röstläge och mimik kan beskådas här.
Men har man sett filmen är det överväldigande uppenbart för någon som har den minsta hum om hur film fungerar att mordet är en macguffin. Death of a President handlar om hur USA har förvandlats till ett repressivt samhälle, så fullständigt styrt av politisk spin att inte ens sanningen om ett presidentmord förmår tränga igenom det. Mordet är inte ens centralt i filmen. Det är inte så att filmen saknar kritik mot presidenten innan skotten, men den kommunicerar definitivt sorg och ömhet inför honom när han har dött i berättelsen.
Filmen är, som jag skriver på kulturbloggen, kuslig för att i princip allt som händer i filmen har hänt någon gång i verkligheten. Och lyfter man blicken från narrationen så är de digitala manipuleringarna i intervjusituationerna så övertygande att man inte vet vad det är man tittar på ibland: äkta arkivmaterial eller digitalt nyskapade presentationer för filmen. Tar man det i kombination med en del av filmens budskap om hur en användbar verklighet är viktigare för maktstrukturen i Washington än den verkliga verkligheten blir det ännu mer obehagligt.
Zweigbergks reaktion, som jag uppfattade den i början av inslaget, är alltså typisk för någon som inte har sett filmen men har åsikter om den ändå. Det är minst sagt väldigt oprofessionellt för någon som jobbar med Filmkrönikan. Har hon däremot sett filmen, vilket man kan tro om de uppföljande frågorna till Göran Everdahl inte skrevs av honom själv, är det ännu värre. Det skulle antyda att Filmkrönikans programledare inte förstår vad hon ser på film.
Vad gäller Everdahls anmälan kan man kanske invända att han missar några dimensioner av filmen när han fokuserar så mycket på filmens form istället för på vad den försöker säga. Inte för att han missar målet i det han säger om formen alltså. Filmiskt sett är Death of a President tämligen torftig. Men formen är inte poängen med den, även om den påverkar hur man tar emot filmen. Att Everdahl inte var så förtjust i Death of a President finns det, för att förtydliga, inte så mycket att säga om. Fast man kan ju avrunda med att lyfta fram Jan Agheds korta recension som ett tredje omdöme och mellanväg.
Jag såg Death of a president för ett par månader sen (viva la internet!), och blev hänförd. Ett sånt hantverk, en sån underbar plot!
Det är så välgjort att man ibland blir förvirrad. Har det verkligen hänt på riktigt, frågar man sig. Det värsta är väl att något sånt här verkligen KAN hända. Frågan som blir intressant är: har de som gjort filmen tänkt sig olika scenarion eller är det här den enda tänkbara konsekvensen av mordet?
Och ja, jag blev också störd på deras recension. Vilken film har de sett? Sannerligen inte samma i alla fall.
Det här är egentligen inte bra och så här skall man som tänkande individ troligtvis inte bete sig men nu råkar det vara så här att så länge svajbjörken leder filmkrönikan så tittar inte jag....så nu känns det mycket bättre.
Jag har aldrig sett henne leda programmet innan det här ... eller recensera film heller för den delen. Men jag hyser inget implicit agg mot henne. Bara lite explicit agg pga beteendet nu.
