The Fountainhead
Göran Greider skriver lite roligt om Ayn Rand och randroiderna här. Det påminde mig om att jag såg filmatiseringen av The Fountainhead (1949) härförleden. Tack så jävla mycket Göran Greider. Det är inte en film man vill påminnas om att man har sett, trots Gary Cooper i huvudrollen.
Manuset skrevs av Ayn Rand själv, och den regisserades av King Vidor i slutetskedet av hans långa karriär. Det är en påkostad film. De tekniska kvaliteterna - råfilm, kamera och ljudupptagning - är höga för tidsperioden. Soundtracket spelas av en stor orkester, och varje scen innehåller tydligen en världsavgörande händelse. Bombastiskt är bara förnamnet.
Men trots detta framgångsrecept är filmen riktigt, riktigt dålig. Plan 9 From Outer Space-dålig. Fast den är inte lika underhållande. Mest av allt beror det på det katastrofalt dåliga manuset, men regin är också så usel att man undrar om Vidor gjorde filmen platt med vilje. Jag är helt övertygad om att lille Ingmar Bergmans dockteateruppsättningar med klippdockor var betydligt mer tredimensionella än The Fountainhead. Tablå efter tablå. Plakatdialog för att demonstrera varför objektivismen är det enda som kan rädda ett inbilskt samhälle.
I en intervju sa Ayn Rand någonting i stil med att kärlek var en business deal between two virtuous people och att nästan ingen var värd den. Howard Roark i The Fountainhead var dock värd kärlek. Filmen visar upp äkta, heroisk kärlek mellan två övermänniskor. Undermänniskor i en kollektivistiskt helvetesvärld skulle kalla äkta kärlek våldtäkt, men man får väl höja sig över såna petitesser. Men man kommer inte undan att Rand inte kunde skriva ett manus om det så skulle rädda henne från äkta, heroisk kärlek från hela röda armén. Jag har dock inte läst förlagan, så jag kan inte säga om filmen är en rättvis representation av den.
Det enda som är måttligt intressant med (filmatiseringen av) The Fountainhead är att den kan ses som en resa genom narcissistiska personlighetsstörningar. På samma sätt som Bryan Singers The Usual Suspects berättas genom en av huvudpersonernas ögon, frikopplat från berättelsens verklighet, kan man vända på det förment objektiva perspektivet i en traditionell hollywoodnarration i The Fountainhead. I representationen av en störd människas subjektiva upplevelse av sig själv och sin omgivning blir plattheten inte bara begriplig, utan helt logisk. En person som Howard Roark är fullständigt oförmögen att relatera socialt till andra människor, och sett genom hans narcissistiskt manipulativa ögon är han precis den heroiska övermänniska filmen försöker presentera honom som.
Men något säger mig att upphovspersonerna aldrig ens övervägde den tolkningen av filmen.
Manuset skrevs av Ayn Rand själv, och den regisserades av King Vidor i slutetskedet av hans långa karriär. Det är en påkostad film. De tekniska kvaliteterna - råfilm, kamera och ljudupptagning - är höga för tidsperioden. Soundtracket spelas av en stor orkester, och varje scen innehåller tydligen en världsavgörande händelse. Bombastiskt är bara förnamnet.
Men trots detta framgångsrecept är filmen riktigt, riktigt dålig. Plan 9 From Outer Space-dålig. Fast den är inte lika underhållande. Mest av allt beror det på det katastrofalt dåliga manuset, men regin är också så usel att man undrar om Vidor gjorde filmen platt med vilje. Jag är helt övertygad om att lille Ingmar Bergmans dockteateruppsättningar med klippdockor var betydligt mer tredimensionella än The Fountainhead. Tablå efter tablå. Plakatdialog för att demonstrera varför objektivismen är det enda som kan rädda ett inbilskt samhälle.
I en intervju sa Ayn Rand någonting i stil med att kärlek var en business deal between two virtuous people och att nästan ingen var värd den. Howard Roark i The Fountainhead var dock värd kärlek. Filmen visar upp äkta, heroisk kärlek mellan två övermänniskor. Undermänniskor i en kollektivistiskt helvetesvärld skulle kalla äkta kärlek våldtäkt, men man får väl höja sig över såna petitesser. Men man kommer inte undan att Rand inte kunde skriva ett manus om det så skulle rädda henne från äkta, heroisk kärlek från hela röda armén. Jag har dock inte läst förlagan, så jag kan inte säga om filmen är en rättvis representation av den.
Det enda som är måttligt intressant med (filmatiseringen av) The Fountainhead är att den kan ses som en resa genom narcissistiska personlighetsstörningar. På samma sätt som Bryan Singers The Usual Suspects berättas genom en av huvudpersonernas ögon, frikopplat från berättelsens verklighet, kan man vända på det förment objektiva perspektivet i en traditionell hollywoodnarration i The Fountainhead. I representationen av en störd människas subjektiva upplevelse av sig själv och sin omgivning blir plattheten inte bara begriplig, utan helt logisk. En person som Howard Roark är fullständigt oförmögen att relatera socialt till andra människor, och sett genom hans narcissistiskt manipulativa ögon är han precis den heroiska övermänniska filmen försöker presentera honom som.
Men något säger mig att upphovspersonerna aldrig ens övervägde den tolkningen av filmen.
Kommentarer
Postat av: gitto
Jag vet inte om det är mer kuk Fountainhead borde ha fått... Kanske en begravning i det tysta hade varit bättre? :)
Postat av: /M
Haha, och nu när jag drar mig kärleksscenerna till minnes igen hade filmen kanske hjälpts av att få lite mindre kuk :)
Trackback
