banal

Den mest sedda svenska filmen 2005 var ... PISTVAKT! Inte konstigt att filmproducenter och finansiärer inte respekterar publiken. Vi har bara oss själva att skylla för att det görs så mycket dålig film i det här landet. Men om ändå man skall tjata .........

Recept för en framgångsrik svensk film- och biobransch

• Gör om produktionsmodellen för en lägre budget
  
• Satsa mer på manusutveckling (viktigast)
  
• Sänk biljettpriset till 50kr, utan rabattkort och krångel
• Gör det enklare att köpa biljett utan köer och avgifter
• Anpassa visningstiderna på biograferna mer
  
• Håll bättre ordning i salongerna
• Blockera mobiltelefoner

Och om jag skall släppa fram fransmannen i mig

• Lagstifta multiplexbiografer att ha ett visst antal svenska filmer på repertoaren
• Extra marknadsföringsavgift på film (vi betalar redan en filmstödsavgift på biljetten)
  
• Låt avgiften subventionera distribution och marknadsföring av liten svensk film
• De här punkterna förutsätter att de första punkterna implementeras först
  

Vilgot Sjöman blev arg när jag tyckte att Jag är nyfiken, gul hade ett abrupt slut. Jag minns inte om jag hade sagt att jag verkligen gillade att filmen inte höll någon om ryggen, utan sparkade på alla. Jag tror att jag hade det, men är inte säker. När han blev arg kändes hans ögonbryn väldigt hotfulla och tiden stannade i någon sekund. Det var tur att jag råkade sitta ner då.

1924 - 2006

Syriana var en deprimerande film, en riktig ögonöppnare. Man vill inte tänka sig att det ligger till på det viset, men det är svårt att förneka det man ser: George Clooney är snyggare än de flesta även när han är ett skäggigt fetto. Det är fan inte rättvist. Dagens tuggummismak är kanel. Det bränner faktiskt till lite kryddigt i tungan. En mogen smak.

Jag såg Jean-Luc Godards À bout de souffle [Till sista andetaget] i min gröna ungdom, och kom att hata den intensivt. Regi, manus, klippning - jag hade aldrig sett en så überpretentiöst formrunkande film tidigare. Får man förresten säga überpretentiös om fransk film? Inte ens Wim Wenders hade något att sätta emot Godard där. Några månader senare slogs dock prettorekordet med råge av en annan Godardfilm, som var mer en essä än en film; Deux ou trois choses que je sais d'elle [Två eller tre saker jag vet om henne]. Men det är en annan ointressant historia. Jag började misstänka att det var publiken som drog det sista andetaget i titeln. Jean Sebergs tillgjorda intervju med författaren på flygplatsen kändes lika poänglös som hela filmen, och när den extremt talanglöse Jean-Paul Belmondo tog en evighet på sig för att dö i slutet började jag nästan skära i mig själv av otålighet. Kort sagt var À bout de souffle länge min referenspunkt för usel prettofilm.

^{Jean Seberg}

För inte så länge sen kom jag mig för att se om den. Döm om min förvåning när mitt intryck blev det diametralt motsatta. Idag tycker jag att det är en av de tio bästa (och vackraste) filmer som någonsin har gjorts. Den tillgjorda flygplatsscenen är en viktig resonanspunkt, och den talanglöse Belmondos dödsscen är patetiskt vacker. Vad hände? Man kan känna sig velig för mindre. Det ligger uppskattningsvis 2200 filmer mellan mina båda visningar. Lite bredare referensram kan man väl säga. Livet kastade mig hit och dit, och jag växte förhoppningsvis upp under tiden. Filmen är fortfarande pretentiös, men på ett bra sätt. Den har fog för det. Men det skrämmer mig. Har jag blivit lika pretentiös som filmen? De som känner mig får gärna låta bli att svara.

Jag undrar ibland om inte USAs folkmordsliknande bombningar av Japan i slutskedet av andra världskriget var ett förskott på den karma de senare kom att skapa sig med animé.