banal

Michael Moore väcker känslor hos den amerikanska högern. Så mycket känslor att det finns rena rama vargflockar med folk som försöker gripa och skapa tillfällen att utföra karaktärsmord på honom. I det sammanhanget är det inte konstigt om ett par okända filmare inte får prata med honom på det förutsättningslösa sätt de vill. Eller på något sätt egentligen. Det är en ickenyhet som slås upp till orimliga proportioner för att sälja filmen, och propageras av hans fiender. Det hade varit betydligt mer intressant, om än inte lika rubrikvänligt, om en stor måltavla som han faktiskt hade gått med på det.

Därmed inte sagt att jag tycker att upprördheten inför Moore är oberättigad. Det är inte särskilt svårt att hitta högst subjektiva skildringar i hans filmer. Men steget från att ställa sig frågande till hans metoder till att lägga tid, pengar och möda på att förnedra Moore är så stort att det är svårt att tro att det inte ligger något större bakom. Så huruvida Melnyck och Caine faktiskt är vänsterorienterade Moore-fans när de travesterar hans film Roger & Me med Moore själv i blickfånget är kanske en fråga om hur naiv man är.

Hans dokumentära narration har blivit allt mer vriden för varje film. Där Roger & Me och Bowling For Columbine är utmärkta, men laddade dokumentärer, har vinklingen i Fahrenheit 9/11 gått så långt att den i mitt tycke inte längre är en dokumentärfilm. Filmisk pamflett är kanske en bättre beskrivning. För att få möjligheten att visa filmen på tv innan presidentvalet 2004 valde han att inte anmäla den för Oscarsjuryn i kategorin fullängdsdokumentär, utan som bästa film. Det känns inte helt ologiskt om man frågar mig.

Det finns många hyperbola demagoger på högerkanten i USA, men traditionellt sett väldigt få på vänsterkanten. Kanske tycker Moore att det är en viktig massmedial obalans. Vad vet jag? Man kan dock se en linje i hans arbete, där han mer och mer positionerar sig som vänsterns Ann Coulter, fast något mindre vrickad och med bättre smak och verklighetsförankring. Att matcha Coulter hade varit löjligt svårt att åstadkomma, ens med en stor stab av hängivna, omedicinerade medarbetare. Det trista är att om Moore fortsätter den trenden så kommer han att göra sig irrelevant som filmare och dokumentarist, för att istället bli ett renodlat massmedialt fenomen. Det vore inte riktigt lika intressant att se honom göra reklam för en situpmaskin på tvshop om 15 år.