banal

Innan ridån gick upp för King Kong ikväll visades en trailer för en remake av The Poseidon Adventure. Min första tanke var att de allvarligt talat inte har en suck att komma i närheten av originalets kvaliteter. Min andra tanke var att det var osmakligt spekulativt att göra om en film där en tsunami är den dramatiska katalysatorn. Min tredje tanke var att filmmarknaden praktiskt taget nått den absurda punkt att man knappt kan se en nyproducerad film för att få någonting berättat för sig längre: När man bokstavligen talat har sett filmerna förut handlar det bara om att se hur det berättas. Filmbolagen är så desperata i sin jakt på säkra inkomster att de idisslar istället för att göra film. (Och när publiken ändå sviker så korrumperar de alla länders lagar för att kunna stämma den in i biograferna). Jag vill se en ny film, en film nouveau, baserad på berättande. En ny film där budgeten är så låg att bolagen har råd att misslyckas. En ny film med drastiskt lägre biljettpriser, så att publiken vågar chansa på att se något annat än feta specialeffekter. En ny film som inte använder B-filmernas taktik med att trycka upp varje film i 1000 kopior och dra in pengarna med en premiärbombmatta innan ryktet om hur usel filmen är når ut. Låter det som en utopi? Just detta hände faktiskt i Hollywood från den senare halvan av 60-talet, och fram till att Jaws och Star Wars omdefinierade marknaden.

King Kong anno 2005 då? Jovars. Efter att ha sett tre timmar och tio minuter av extremt välgjorda digitala effekter hade kidsen bakom mig roligast åt att göra skuggfigurer mot eftertexterna.