banal

Jag såg dokumentären Don't look back från 1967 ikväll. Filmaren D.A. Pennebaker dokumenterar Bob Dylans englandsturné sommaren 1965. Man får följa med på intervjuer, spelningar och kika in på hotellrummen med Donovan, Joan Baez, Alan Price och många andra. Det är en dynamisk period för Dylan. Två dagar innan sin 24-årsdag i maj släppte han Bringing it all back home, med låtar som Maggie's Farm, She belongs to me och Love Minus Zero/No Limit. När han kommer hem till staterna efter turnén skall han spela in Highway 61 revisited, och han har kanske hunnit börjat skriva på några av sångerna på Blonde on Blonde. Han är alltså en gigant vid det här laget, och som ett obetydligt vittnesmål för mannens storhet sitter jag här drygt 40 år senare i nästan gränslös beundran inför hans hantverk från den tiden. Och då drabbar det mig. När jag ser honom sitta och lattja med Alan Price på ett hotellrum, när jag hör honom prata med ditkommenderade reportrar inser jag, herrejävlar, han är bara en unge.