banal

Det är inte Strindberg (tack och lov) men jag hade väldigt roligt åt den lättsamt symboliska könskampen i Mr & Mrs Smith. Speciellt tacksam var jag när filmen inte slutade med att man måste vara ärlig och kommunicera öppet med varandra. En utdragen balettliknande shoot-out i ett varuhus kändes som både en erkännande blinkning till, och en äppelpaj i ansiktet på Två eller tre saker jag vet om henne. En kamp på liv och död i ett konsumtionsöverflöd så att säga. Inga jämförelser i övrigt. Enbart denna var nästan för mycket. Mr & Mrs Smith saknar såklart Godard-filmens analytiska djup, fräna samhällskritik och  progressiva stilism ... och dessutom går den att se med ljudet påslaget. Bara det gör den nästan suspekt.