banal

Nog har man föreställt sig att USA är ett sjukt land. Men aldrig exakt hur sjukt det kan vara. Bokstavligen talat. Det har alltså kommit en teori som försöker förklara fetma-epidemin med att det faktiskt rör sig om en epidemi. Så det är alltså inte de gigantiska portionerna med extremt energirik föda som ligger bakom den skenande (!) fetman. Nu väntar jag bara på att man skall hitta bakterier som ligger bakom den perverterade religiositet som styr landet, parasiter som orsakar vapenfixering och dödsskjutningar, samt svampinfektionerna bakom galopperande idioti.

Jag råkade se en snutt av Big Brother där alla tog av sig kläderna innan de la sig för att sova. Och förutom att konstatera att min själ är en smula mer korrumperad nu efter att ha bevittnat detta (och en bekräftelsehungrig tjej ha sex på tv innan hon ens lärt sig några namn), så undrar jag om svanktatuering och tungpiercing är villkor för att få vara med. Nåja. Efter den upplevelsen behöver jag rena min själ, så nu skall jag beställa en tagelskjorta från buu.com och en flagellering från Madame Moas Syndhus.

Jag måste erkänna att jag är svag för livets ironier. Danmark har i ganska många år fostrat en uttalad misstänksamhet, för att inte säga fientlighet mot främlingar. Dansk Folkeparti har t.ex. 24/179 platser i folketinget, utifrån en väsentligen rasistisk politisk plattform. Massmedierna betonar alltid etnicitet i brottsrapporteringar, och föraktet för mörkhyade och främmande kulturer och religioner finns kodat i det moderna talspråket. (Jag tänker inte ge exempel på det, dels för att jag tycker att det är olustigt, och dels för att jag inte vill försöka mig på att stava på danska). Och så i september förra året publicerade Jyllandsposten flera illustrationer av profeten Mohammed av olika satirtecknare i en artikel om att en komiker inte vågar driva med islam (bl.a.). Och även om det går att diskutera den intolerans som dominerar islams ansikte mot världen (och det borde göras i större utsträckning), så är JPs artikel bara ännu ett lika illa förklätt som lågt angrepp på det som är främmande. Reaktionerna från förolämpade muslimer i Danmark och övriga världen används för att förstärka bilden av muslimsk intolerans, och samtidigt underblåsa den inhemska intoleransen mot muslimer. Vem tjänar då på att klyftan ökar mellan våra kulturer? Svaret är extremister. Så förutom bojkotten av danska produkter i muslimska länder, så kan deras fullständigt meningslösa tävlan i småsint xenofobi ha gjort dem till måltavla för internationell terrorism. Den politik som har gjort Förenta Staterna till måltavla för islamistiska extremister är i alla fall baserad på maximerad profit. Jag måste erkänna att jag är svag för livets ironier.

Jag såg dokumentären Don't look back från 1967 ikväll. Filmaren D.A. Pennebaker dokumenterar Bob Dylans englandsturné sommaren 1965. Man får följa med på intervjuer, spelningar och kika in på hotellrummen med Donovan, Joan Baez, Alan Price och många andra. Det är en dynamisk period för Dylan. Två dagar innan sin 24-årsdag i maj släppte han Bringing it all back home, med låtar som Maggie's Farm, She belongs to me och Love Minus Zero/No Limit. När han kommer hem till staterna efter turnén skall han spela in Highway 61 revisited, och han har kanske hunnit börjat skriva på några av sångerna på Blonde on Blonde. Han är alltså en gigant vid det här laget, och som ett obetydligt vittnesmål för mannens storhet sitter jag här drygt 40 år senare i nästan gränslös beundran inför hans hantverk från den tiden. Och då drabbar det mig. När jag ser honom sitta och lattja med Alan Price på ett hotellrum, när jag hör honom prata med ditkommenderade reportrar inser jag, herrejävlar, han är bara en unge.

Det finns en idé som kommer upp som en brunaktig sumpgasbubbla ur det politiska/intellektuella träsket med jämna mellanrum, som går ut på att alla människor i Sverige skall DNA-testas till ett polisarkiv som skall användas för att lösa brott. Den som inte begår brott behöver inte bekymra sig argumenteras det. Nu senast var det Alf Svensson som bubblade om detta alltäckande potentialbrottslingsregister, menandes att då hade man minsann kunnat ta Hagamannen för länge sen. Bortsett ifrån att det vore en historiskt omatchad integritetskränkning av ett helt lands befolkning, så skulle det dessutom vara klumpigt, tungrott och extremt dyrt. Lägg till att DNA-bevisning är långt ifrån så bergsäker som förespråkarna tror att den är. Hur som helst, för några månader sen skrev Madeleine Leijonhufvud (professor i straffrätt vid SU och förespråkare för tesen att alla är skyldiga till något) och Björn Eriksson (fd rikspolischef och kronisk linslus) en debattartikel i DN på det temat. Eller ja, nu vet jag ju inte om de skrev den själva eller om de bara skrev under på en artikel som Satan, mörkrets furste hade skrivit. Men den stod i alla fall i deras namn. Då uttalade sig Leif GW Persson om artikeln, på ett sätt som jag gärna vill tillägna Alf Svensson och alla andra hurtiga småführers i landet.

 Men jag är inte förvånad för Madeleine Leijonhufvud och Björn Eriksson är ovanligt korkade. De är två riktiga kriminalpolitiska stolpskott. Ett heltäckande register skulle innebära gigantiska kostnader och ge ett ganska litet utfall. Våldsbrottsligheten är koncentrerad till så små grupper i samhället.
-Leif GW Persson

Vad händer med ett lands själ när man lägger ut statssanktionerad tortyr på entreprenad?

Det går rykten om att Darin fortfarande inte tycker att han är tuff nog efter den senaste skivans tilltuffning. Han vill bli tuffare än tåget, och i den anakronistiska andan skapade han några utdrag till ett konceptalbum som verkligen skall framhäva både djupet och djuret i honom, allt i den bästa tänkbara smak. Men trots att projektet är topphemligt tappade Darin tvålen i duschen, och en av bilderna läckte ut. Håll till godo.

Svennis kallade News of the World-wallraffet han utsattes för ett slag under bältet. I så fall, och säga vad man vill om upplägget och utförandet, måste man ge NotW fett med cred för att de visste var de skulle slå honom för maximal effekt.

Varför har jag inte en snöskoter? Vad är det som säger att man inte skall ha en snöskoter bara för att man bor i den sydligaste delen av Sverige? Och jag som fnissade åt att Rusta tog in snöskor i november. Egg in my face.

Innan ridån gick upp för King Kong ikväll visades en trailer för en remake av The Poseidon Adventure. Min första tanke var att de allvarligt talat inte har en suck att komma i närheten av originalets kvaliteter. Min andra tanke var att det var osmakligt spekulativt att göra om en film där en tsunami är den dramatiska katalysatorn. Min tredje tanke var att filmmarknaden praktiskt taget nått den absurda punkt att man knappt kan se en nyproducerad film för att få någonting berättat för sig längre: När man bokstavligen talat har sett filmerna förut handlar det bara om att se hur det berättas. Filmbolagen är så desperata i sin jakt på säkra inkomster att de idisslar istället för att göra film. (Och när publiken ändå sviker så korrumperar de alla länders lagar för att kunna stämma den in i biograferna). Jag vill se en ny film, en film nouveau, baserad på berättande. En ny film där budgeten är så låg att bolagen har råd att misslyckas. En ny film med drastiskt lägre biljettpriser, så att publiken vågar chansa på att se något annat än feta specialeffekter. En ny film som inte använder B-filmernas taktik med att trycka upp varje film i 1000 kopior och dra in pengarna med en premiärbombmatta innan ryktet om hur usel filmen är når ut. Låter det som en utopi? Just detta hände faktiskt i Hollywood från den senare halvan av 60-talet, och fram till att Jaws och Star Wars omdefinierade marknaden.

King Kong anno 2005 då? Jovars. Efter att ha sett tre timmar och tio minuter av extremt välgjorda digitala effekter hade kidsen bakom mig roligast åt att göra skuggfigurer mot eftertexterna.

Jag ville rösta på Peter Siepen i kategorierna bästa manlige och kvinnliga tv-personlighet i Aftonbladets tv-prisomröstning, men kunde inte komma på något program som han deltog i under 2005. Bummer.

Jag drömde att jag handlade med en återvinningsfirma som hette Skrotum. När jag vaknade flinade jag och tänkte att ingen kan väl ändå döpa sin firma till det. Sen gick dagen sin gilla gång. Och så alldeles nyss drog jag mig drömmen till minnes och undrade om ... nej, det är inte möjligt ... men jo, det finns någon i Nacka som har gjort det. Jag är i alla fall helt säker på att det inte är Johan Glans som har bytt bransch. (Förlåt Johan, det var under bältet).

  DN skriver idag om en ökad politisk enighet för att skapa "ett svenskt CIA" genom en sammanslagning av SÄPO, MUST och Rikskrim (och eventuellt underrättelseenheterna inom Tullverket och Kustbevakningen). Nu är i och för sig CIA förbjudet att agera inom USA, så vi talar snarare om skapandet av ett svenskt STASI. Politikerna är noggranna med att poängtera att de vill ha en "integritetskommission" för att säkerställa en balans mellan operativ effektivitet och personlig integritet i Bodströmsamhället. De inflikar i samma andetag att jultomten finns på riktigt, och att han bor på nordpolen. Grunden har under lång tid lagts av Herr Übersturmbahnführer Bodström, som bit för bit har urholket den personliga integriteten genom att jobba för att möjliggöra godtycklig (det vill säga utan vare sig misstanke eller domstolsbeslut) DNA-registrering, signalspaning mot privatpersoner, inklusive telefon- och internetavlyssning, installerandet av spaningstrojaner i datorer och hemliga inbrott för att installera mikrofoner i hem. Han är även en av "hjärnorna" bakom den europeiska lagen om lagring av trafikdata, som går ut på att ALL telekomtrafik skall lagras så att man kan se vem du/jag/vi har kommunicerat med det senaste året. Bara genom det sistnämnda direktivet ligger Stasi faktiskt i lä när det gäller omfattningen av spionaget mot de egna medborgarna. Det krävs inga satellitjagade, aluminiumfoliebehattade konspirationsteoretiker för att se åt vilket håll vinden blåser: Försvarsberedningens ordförande Håkan Jutholt (s) erkänner det utan några större omsvep "Jag vill inte bygga upp något svenskt Stasi, men..."

  Behöver du ytterligare en anledning till att tycka illa om skivbranschen, låta bli att köpa musik och klappa händerna när skivbolagen går under? Inte det? Här kommer det ändå en - det har avslöjats att advokater som företräder RIAA har tvingat en femtonårig flicka att vittna falskt för att de skulle kunna stämma en familj. Bli inte helt förvånad om vi får se företrädare för branschen skaka galler efter att ha fällts för organiserad brottslighet om några år.

Jag har döpt min dator till Lars Leijonborg. Ibland fungerar den bara inte, och man har inte en aning vad det är för fel på den.

   Dagens surrealistiska känsla är att få ett infall och leta reda på vad en skådespelare man arbetade bakom för länge sedan har hållit på med på sistone - och upptäcka att han dog för snart sju år sedan. A man of infinite jest var han kanske inte, men han hade ett mycket stort hjärta och var lätt att tycka om, trots att han var en gammal teaterräv. Man blir lite ledsen.

Shieet, idag har [banal.blogg.se] fått nästan dubbelt så många besök som det tidigare rekordet. Funderade på om jag har fått en blackout och manipulerat räknaren. Men nej, jag skulle aldrig idas göra något sånt, även om jag ådrog mig fler minnesluckor än Thåström på 80-talet.

Apple meddelade att de skrotar varumärket Powerbook för bärbara datorer. Det nya namnet blir MacBook, och jag måste säga att jag ställer mig frågande till ett varumärke som man inte kan uttala: För att undvika olyckor, sjukdom och ond, bråd död kommer den att kallas The Scottish Laptop av de som måste arbeta med den.

   Ser inte Fredrik Ljungberg en smula oväntat (eller ja...) obekväm ut på de nya reklambilderna för Calvin Klein?

  Stor är du, o Herre, och skall prisas högt; stor är din makt, och ändlös din visdom. Och en människa längtar efter att få prisa dig, för att hon är en del av din domän.

Sent omsider måste jag erkänna för mig själv och för världen - jag älskar kungafamiljen. Det finns något hos dem som kittlar mina innersta vrår. Fast det skall sägas att jag inte syftar på Bernadotterna, utan på Hey Baberiba-varianten av dem. Det kan i och för sig bero på min ålder, men jag kan inte minnas när det gjordes så lysande satir i det här landet senast. Den är bitande elak, samtidigt som de på något sätt lyckas göra dem till en mer sympatisk och älskvärd grupp personligheter än vad förebilderna är. Dessa komikens stekta sparvar flyger faktiskt in i munnen på en. Och på tal om stekta sparvar, så erhöll kungafamiljen tjugohundratre ett apanage på 87 miljoner kronor, varav 44 miljoner för representation och personliga utgifter. Det räcker dock tydligen inte till. Och det är ju klart, man förväntar sig ju att de skall kunna upprätthålla en viss livsstil. Men jag tycker att apanaget borde flyttas från statens till Stockholm kommuns budget, döpas om till socialbidrag och vara inkomstprövad. De är förstås ofta på främmande ort med sina glittriga projektarbeten, så de borde slippa att behöva besöka socialförvaltningens kontor varje månad för att få sin ersättning. Det kan vara svårt att jämka besök i Australien med att köa för sitt uppehåll tillsammans med Pentti, Annika och Mohammed. De sistnämnda är nog förresten glada om de slipper fler personer framför dem i kön. De har ju också en förväntad livsstil att återgå till när de lämnar kontoret, med bidragsfinansierad praktik, guccishopping, stureplansvimmel och avkoppling i St Tropez.  

  Jag är inte så lättimponerad, men idag har jag fått en ny idol som jag försiktigt hoppas att någon låter resa en staty i guld över, för att symbolisera motstånd mot alla odds.

Dagens fråga är egentligen en tanke. Om man räknar samman åren på bandmedlemmarna i The Rolling Stones, så blir de i år sexton år äldre än USA.

Det fanns en liten uppmaning på fark.com att sätta en bakgrund på en bild på president Bush med gitarr. Och eftersom jag ändå inte hade något bättre för mig så vevade jag igång photoshop och applicerade mina 1337 skillz. Resultatet blev något som jag skulle vilja kalla "An ordinary sunday at the Bush residence".

Dagens fråga är mer en dagens undran. I Sagan om ringen-filmerna, varför ser Saurons öga ut som om det vore Saurons anala ringmuskel? Och varför ser Saurons mun ut som Tony Blairs leende?

Med anledning av det förra inlägget tänkte jag krafsa ner mina tjugofem filmfavoriter från förra året. Men efter flera dagars professor Balthazar-liknande funderingar kom jag fram till att jag inte har sett så många bra filmer från 2005. Jag skyller på de skyhöga biljettpriserna, marknads(av)föring som dränker sevärda filmers existens i skitfilmer som dessutom går upp på alla biografer samtidigt och verkar allmänt avtändande på biolusten, svårigheterna man möter när man försöker skaffa biljett till SFs biografer, den usla kvaliteten på Sandrews/Astorias biograf här i stan, förnedringen i att anklagas för att sitta med videokamera i salongen innan filmen börjar, reklamen som aldrig tar slut och oviljan mot biobesök som bristande hyfs hos medpubliken ingjuter i mig. Hur som helst,  listan, som är i bokstavsordning, blir en smula trunkerad:

• Batman Begins
• Land of the dead

På videofronten var höjdpunkterna återseendet av  À bout de souffle (Till sista andetaget), On the beach och 21 grams.

  Dagens Nyheters recensenter har listat sina favoritfilmer från 2005. Med på listan finns Team America: World Police... Jag kan inte förstå hur de kan vara så oanständiga att de utnämner en tarvlig, tröttsamt repetitiv och krigshetsande övergreppsapologetisk propagandadockfilm till en av förra årets tio bästa filmer. Filmen inleder med en ironisk hållning mot amerikanska krigsinsatser (och mot terroristerna), men glider undan för undan över i en totalt okritisk hyllning till USAs korporativt utilitaristiska militarism. Det är som att se en 98 minuter lång stående ovation i det sovjetiska parlamentet efter ett tal av Stalin. Det rycker i botten på min magsäck.

  Detta är en samvetsfråga som jag tror att många kommer att ha mycket  svårt att ge ett snabbt och ärligt svar på: Du har hamnat i en situation där du kan rädda livet på antingen Josefin Crafoord eller hennes chihuahua Annelie, men inte båda. Vem väljer du att rädda?

Det verkar populärt med blogglistor på diverse saker, så jag tänkte försöka vara en publikfriande liten [valfritt ord på genitalia]. Yes you guessed it, detta är den första av banal.blogg.se's tolv blandskivor för 2006. Nu håller jag käften. Här kommer låtlistan för januari månads banala blandskiva!

Nu dansar du.