banal

Det finns en idé som kommer upp som en brunaktig sumpgasbubbla ur det politiska/intellektuella träsket med jämna mellanrum, som går ut på att alla människor i Sverige skall DNA-testas till ett polisarkiv som skall användas för att lösa brott. Den som inte begår brott behöver inte bekymra sig argumenteras det. Nu senast var det Alf Svensson som bubblade om detta alltäckande potentialbrottslingsregister, menandes att då hade man minsann kunnat ta Hagamannen för länge sen. Bortsett ifrån att det vore en historiskt omatchad integritetskränkning av ett helt lands befolkning, så skulle det dessutom vara klumpigt, tungrott och extremt dyrt. Lägg till att DNA-bevisning är långt ifrån så bergsäker som förespråkarna tror att den är. Hur som helst, för några månader sen skrev Madeleine Leijonhufvud (professor i straffrätt vid SU och förespråkare för tesen att alla är skyldiga till något) och Björn Eriksson (fd rikspolischef och kronisk linslus) en debattartikel i DN på det temat. Eller ja, nu vet jag ju inte om de skrev den själva eller om de bara skrev under på en artikel som Satan, mörkrets furste hade skrivit. Men den stod i alla fall i deras namn. Då uttalade sig Leif GW Persson om artikeln, på ett sätt som jag gärna vill tillägna Alf Svensson och alla andra hurtiga småführers i landet.

 Men jag är inte förvånad för Madeleine Leijonhufvud och Björn Eriksson är ovanligt korkade. De är två riktiga kriminalpolitiska stolpskott. Ett heltäckande register skulle innebära gigantiska kostnader och ge ett ganska litet utfall. Våldsbrottsligheten är koncentrerad till så små grupper i samhället.
-Leif GW Persson