banal

  Stor är du, o Herre, och skall prisas högt; stor är din makt, och ändlös din visdom. Och en människa längtar efter att få prisa dig, för att hon är en del av din domän.

Sent omsider måste jag erkänna för mig själv och för världen - jag älskar kungafamiljen. Det finns något hos dem som kittlar mina innersta vrår. Fast det skall sägas att jag inte syftar på Bernadotterna, utan på Hey Baberiba-varianten av dem. Det kan i och för sig bero på min ålder, men jag kan inte minnas när det gjordes så lysande satir i det här landet senast. Den är bitande elak, samtidigt som de på något sätt lyckas göra dem till en mer sympatisk och älskvärd grupp personligheter än vad förebilderna är. Dessa komikens stekta sparvar flyger faktiskt in i munnen på en. Och på tal om stekta sparvar, så erhöll kungafamiljen tjugohundratre ett apanage på 87 miljoner kronor, varav 44 miljoner för representation och personliga utgifter. Det räcker dock tydligen inte till. Och det är ju klart, man förväntar sig ju att de skall kunna upprätthålla en viss livsstil. Men jag tycker att apanaget borde flyttas från statens till Stockholm kommuns budget, döpas om till socialbidrag och vara inkomstprövad. De är förstås ofta på främmande ort med sina glittriga projektarbeten, så de borde slippa att behöva besöka socialförvaltningens kontor varje månad för att få sin ersättning. Det kan vara svårt att jämka besök i Australien med att köa för sitt uppehåll tillsammans med Pentti, Annika och Mohammed. De sistnämnda är nog förresten glada om de slipper fler personer framför dem i kön. De har ju också en förväntad livsstil att återgå till när de lämnar kontoret, med bidragsfinansierad praktik, guccishopping, stureplansvimmel och avkoppling i St Tropez.