banal

Jag måste erkänna att jag är svag för livets ironier. Danmark har i ganska många år fostrat en uttalad misstänksamhet, för att inte säga fientlighet mot främlingar. Dansk Folkeparti har t.ex. 24/179 platser i folketinget, utifrån en väsentligen rasistisk politisk plattform. Massmedierna betonar alltid etnicitet i brottsrapporteringar, och föraktet för mörkhyade och främmande kulturer och religioner finns kodat i det moderna talspråket. (Jag tänker inte ge exempel på det, dels för att jag tycker att det är olustigt, och dels för att jag inte vill försöka mig på att stava på danska). Och så i september förra året publicerade Jyllandsposten flera illustrationer av profeten Mohammed av olika satirtecknare i en artikel om att en komiker inte vågar driva med islam (bl.a.). Och även om det går att diskutera den intolerans som dominerar islams ansikte mot världen (och det borde göras i större utsträckning), så är JPs artikel bara ännu ett lika illa förklätt som lågt angrepp på det som är främmande. Reaktionerna från förolämpade muslimer i Danmark och övriga världen används för att förstärka bilden av muslimsk intolerans, och samtidigt underblåsa den inhemska intoleransen mot muslimer. Vem tjänar då på att klyftan ökar mellan våra kulturer? Svaret är extremister. Så förutom bojkotten av danska produkter i muslimska länder, så kan deras fullständigt meningslösa tävlan i småsint xenofobi ha gjort dem till måltavla för internationell terrorism. Den politik som har gjort Förenta Staterna till måltavla för islamistiska extremister är i alla fall baserad på maximerad profit. Jag måste erkänna att jag är svag för livets ironier.

Det finns en idé som kommer upp som en brunaktig sumpgasbubbla ur det politiska/intellektuella träsket med jämna mellanrum, som går ut på att alla människor i Sverige skall DNA-testas till ett polisarkiv som skall användas för att lösa brott. Den som inte begår brott behöver inte bekymra sig argumenteras det. Nu senast var det Alf Svensson som bubblade om detta alltäckande potentialbrottslingsregister, menandes att då hade man minsann kunnat ta Hagamannen för länge sen. Bortsett ifrån att det vore en historiskt omatchad integritetskränkning av ett helt lands befolkning, så skulle det dessutom vara klumpigt, tungrott och extremt dyrt. Lägg till att DNA-bevisning är långt ifrån så bergsäker som förespråkarna tror att den är. Hur som helst, för några månader sen skrev Madeleine Leijonhufvud (professor i straffrätt vid SU och förespråkare för tesen att alla är skyldiga till något) och Björn Eriksson (fd rikspolischef och kronisk linslus) en debattartikel i DN på det temat. Eller ja, nu vet jag ju inte om de skrev den själva eller om de bara skrev under på en artikel som Satan, mörkrets furste hade skrivit. Men den stod i alla fall i deras namn. Då uttalade sig Leif GW Persson om artikeln, på ett sätt som jag gärna vill tillägna Alf Svensson och alla andra hurtiga småführers i landet.

 Men jag är inte förvånad för Madeleine Leijonhufvud och Björn Eriksson är ovanligt korkade. De är två riktiga kriminalpolitiska stolpskott. Ett heltäckande register skulle innebära gigantiska kostnader och ge ett ganska litet utfall. Våldsbrottsligheten är koncentrerad till så små grupper i samhället.
-Leif GW Persson

  DN skriver idag om en ökad politisk enighet för att skapa "ett svenskt CIA" genom en sammanslagning av SÄPO, MUST och Rikskrim (och eventuellt underrättelseenheterna inom Tullverket och Kustbevakningen). Nu är i och för sig CIA förbjudet att agera inom USA, så vi talar snarare om skapandet av ett svenskt STASI. Politikerna är noggranna med att poängtera att de vill ha en "integritetskommission" för att säkerställa en balans mellan operativ effektivitet och personlig integritet i Bodströmsamhället. De inflikar i samma andetag att jultomten finns på riktigt, och att han bor på nordpolen. Grunden har under lång tid lagts av Herr Übersturmbahnführer Bodström, som bit för bit har urholket den personliga integriteten genom att jobba för att möjliggöra godtycklig (det vill säga utan vare sig misstanke eller domstolsbeslut) DNA-registrering, signalspaning mot privatpersoner, inklusive telefon- och internetavlyssning, installerandet av spaningstrojaner i datorer och hemliga inbrott för att installera mikrofoner i hem. Han är även en av "hjärnorna" bakom den europeiska lagen om lagring av trafikdata, som går ut på att ALL telekomtrafik skall lagras så att man kan se vem du/jag/vi har kommunicerat med det senaste året. Bara genom det sistnämnda direktivet ligger Stasi faktiskt i lä när det gäller omfattningen av spionaget mot de egna medborgarna. Det krävs inga satellitjagade, aluminiumfoliebehattade konspirationsteoretiker för att se åt vilket håll vinden blåser: Försvarsberedningens ordförande Håkan Jutholt (s) erkänner det utan några större omsvep "Jag vill inte bygga upp något svenskt Stasi, men..."

Jag har döpt min dator till Lars Leijonborg. Ibland fungerar den bara inte, och man har inte en aning vad det är för fel på den.

  Televinken hette en liten marionettdocka som redan 1964 började hjälpa tant Anita att göra barnprogram i teve. Men vad hände när Sveriges Radio lade ner programmet efter fjorton års trofast tjänst? Vissa rykten låter gällande att han skar av sig trådarna och hängde sig i garderoben på Operakällaren. Men jag kan lyckligtvis tala om att det inte är sant. Televinken hoppar fortfarande glatt omkring med yster spänst. Efter programmets slut tog hans fotbollsintresse överhanden. Men trots en viss talang för sporten, så var han för kortväxt för att nå de stora höjderna i allsvenskan. Så han började studera istället, och idag kan man se honom dansa när någon drar i trådarna i hans roll som Justitieminister.

Ikväll åkte jag till Malmö för att gå på teater. Innan ridån gick upp fick vi läsa en enorm varningsskylt från SÄPO i tre minuter, som berättade att vi alla var misstänkta förbrytare mot upphovsrätten genom vår närvaro. Om vi såg någon som tog till sig för mycket av föreställningen skulle vi genast anmäla det till scenvaktmästaren. Sedan fick vi räcka upp handen för att visa att vi hade läst och förstått skylten. På baksidan av biljetten fanns licensavtalet som reglerade besöket, och som gick ut på att allting jag som publik får ut av föreställningen tillhör Malmö Dramatiska Teater, samt att jag inte har rätt att vidareförmedla dialogen eller scenografin i någon form, vilket inkluderar men inte utesluter omnämnanden i fängelser eller skolor. Genom att köpa biljetten godkände vi att Malmö Dramatiska Teater, eller dess representanter, kan komma att söka igenom våra hus under föreställningen. De har dessutom rätt att placera avlyssningsutrustning i våra telefoner för att säkert veta att vi inte delar ut information om föreställningen telefonledes. Alla överskridelser av avtalet kommer att bemötas med åtal enligt upphovsrättlagen å den första juli 2005. Jag hörde hur en representant för International Federation of the Theatre Industry som satt bakom mig berättade att de inte var nöjda med sina möjligheter att ta tillvara sina affärsintressen, och att justitieministern var sympatiskt inställd till deras krav på att få installera spärrkretsar i konsumenternas hjärnor för att hindra otillåten vidareförmedling av kulturindustriella produkter. Sen gick ridån upp. Eller gick den ner? Jag är osäker.

Jag kan omöjligen vara den ende som reagerar på alla grejor man måste bära på sin person för att vara en bra människa numer. Det räcker inte längre med att samla in pengar till behjärtansvärda ändamål. Nu rakar man in själar också. För att vara en värdig människa måste man göra ett offentligt statement som sporrar andra till att göra samma sak. Med detta märke säger jag nej till avsiktlig nedsmittning av skolbarn i Jukkasjärvi med böldpest, och den som inte bär märket är en moralisk medlöpare. Först kom rosetter mot aids, bröstcancer och parkeringsböter. Sen kom gummibanden mot krig, rasism och våldtäkt. Innan pyntningsmobiliseringen mot all världens orättvisor frälste oss, gick vi alla omkring och tyckte att kvinnomisshandel var bra. Man kan ju inte bara förutsätta att någon tycker att saker som folkmord är dåligt. Ångesten som har sitt ursprung i osäkerheten som uppstår när folk inte annonserar sina åsikter om cancer med färgglada accessoarer är helt enkelt för stark. Personligen struntar jag i hälsoaspekten av att bära gummi mot huden för jämnan. Att få eksem eller utveckla latexallergi är ett pris man villigt måste betala för den samhälleliga sinnesron. Men jag saknar ett större urval av åsikter att uttrycka. Var kan jag skaffa ett svart gummiband som säger att jag är för våldtäkt?