banal

Ikväll åkte jag till Malmö för att gå på teater. Innan ridån gick upp fick vi läsa en enorm varningsskylt från SÄPO i tre minuter, som berättade att vi alla var misstänkta förbrytare mot upphovsrätten genom vår närvaro. Om vi såg någon som tog till sig för mycket av föreställningen skulle vi genast anmäla det till scenvaktmästaren. Sedan fick vi räcka upp handen för att visa att vi hade läst och förstått skylten. På baksidan av biljetten fanns licensavtalet som reglerade besöket, och som gick ut på att allting jag som publik får ut av föreställningen tillhör Malmö Dramatiska Teater, samt att jag inte har rätt att vidareförmedla dialogen eller scenografin i någon form, vilket inkluderar men inte utesluter omnämnanden i fängelser eller skolor. Genom att köpa biljetten godkände vi att Malmö Dramatiska Teater, eller dess representanter, kan komma att söka igenom våra hus under föreställningen. De har dessutom rätt att placera avlyssningsutrustning i våra telefoner för att säkert veta att vi inte delar ut information om föreställningen telefonledes. Alla överskridelser av avtalet kommer att bemötas med åtal enligt upphovsrättlagen å den första juli 2005. Jag hörde hur en representant för International Federation of the Theatre Industry som satt bakom mig berättade att de inte var nöjda med sina möjligheter att ta tillvara sina affärsintressen, och att justitieministern var sympatiskt inställd till deras krav på att få installera spärrkretsar i konsumenternas hjärnor för att hindra otillåten vidareförmedling av kulturindustriella produkter. Sen gick ridån upp. Eller gick den ner? Jag är osäker.