banal

Här kommer ett skäl till att älska Radiohead - alternativt hata, beroende på vilka glasögon du betraktar dem genom: Köparen får själv bestämma vad han eller hon skall betala för den elektroniska utgåvan av skivan.

Den fysiska skivan kommer i december, men redan i oktober kan man ladda ner musiken helt lagligt, och betala vad man tycker att den är värd. Nice deal, eh, eh. Know what I mean!

Det värsta är att jag har varit så insnöad på radiohead periodvis, att jag får svårt att snåla på den monetära representationen av min kärlek för dem. Och jag tror att det blir omöjligt att låna den på piratebaybiblioteket innan skivsläppet utan att känna mig kymig.

Jag är förlorad. Jag kommer att betala två gånger för samma material. Grundlurad.

Jag finner åtminstone tröst i att jag faller offer för ett hyfsat eklektiskt band som tar sin musik på allvar, ett band som kan illustrera hur det känns att vara norrlänning på ett kontor i Stockholm...

...att det inte var något kvarnmalet florsockrat jävla popoffer som dyker upp och försvinner på marknaden som ett gigantiskt whack-a-mole-spel på ett helvetesliseberg utan ände som knäckte mig. Det är trösterikt.

Men ändå!! Det är som att höja blicken mot ett enormt ansikte. Det tog mig 40 år att förstå vilket sorts leende som gömde sig där under hollywoods make-up. O grymma, meningslösa missförstånd! O envisa, självpåtagna exil från musikindustrins varma bröst! Två tårar som doftar som gin rinner på var sin sida om min näsa. Men det är bra. Allt är bra. Kampen är över. Jag har vunnit kampen över mig själv. Jag älskar RIAA.

Och jag borde ha lagt mig för två timmar sen.