Emo
Kermit har en mörkare sida som han aldrig visade upp på teatern.
Och jag visste att jazztobaken inte var det enda Rolf mörkade!
Kränkt igen
Vad ända in i glödheta!? Aftonbladets Markus Larsson ger Frida Muranius skiva ett enda plus, vilket jag gissar är ett rimligt betyg. Men den understreckade passagen här ovan tar jag så illa vid mig av att jag faktiskt förväntar mig ett skadestånd nu. Du behöver inte ordna det direkt, Markus. Det räcker om jag får pengarna om 24 timmar.
TTFN
Yo yo yo
Hip hop är kanske inte min stora grej, och jag är definitivt inte nere med det allra senaste inom markerandet av sociokulturell särart bland afroamerikaner... men det kändes ändå som om att jag läste dödsrunan över ansträngda hip hop-interjektioner när jag hörde en vit skåning på cirka 30 säga fo' shizzle i morse. En tyst minut tack.
banala tårar
Jag vet inte om det beror på att jag inte är så överdrivet imponerad av Pol Pots i relation till all uppståndelse han har fått från horder av människor som aldrig hört eller sett en opera. Eller om det beror på att jag hatar programmet intensivt och förväntar mig att de som har satt ihop konceptet med den koprofagunket dramatiska redigeringen kommer att brinna i helvetet för det. Eller om det till och med beror på en komisk friktion mellan högt och lågt. Det här fick mig i alla fall att gråta av skratt.
God of axe
Ingen midsommar utan en gitarrgud. Enjoy.
iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii
Jag har inget emot Justin Timberlake, men det är inte utan att man hajar till när Nunstedt säger att Justin är större än Stones! Detta trots att det handlar om en publikation som värderar uppmärksamhet högre än allt annat. Så vad har Anders Nunstedt egentligen dragit i sig för kemikalier för att revertera från medelålders musikskribent till hysteriskt skränande fjortistjej? Dämpar de även känslan av ovärdighet och smuts när man agerar reklamare på en nyhetsredaktion? Intet ont om reklamare (eller jo, men bara lite), men öst är öst och väst är väst.
Jag är nykränkt - gul
Jag kommer härmed ut med att jag röstade Ja.
Inte för att den skulle uppmuntra sexuellt våld eller vara sexistisk eller ens för den äckliga tanken den målar upp av att använda samma metaforiska febertermometer rektalt, oralt och vaginalt. Nej, jag röstade ja för att den kränker mitt sinne för estetik i kategorierna musik, sång och text. Jag har räknat ut att om Dunka Mig Gul Och Blå blir årets sommarhit är det ekvivalent med att få en räkning från CSN varje dag under hela semestern. Och kanske en akut rotfyllning på midsommar också.
Ambivalens 2007
Det här är så ... bra ... liksom ....
fast det är dåligt ... fast det är bra, fast det är ... fruktansvärt och underbart men hemskt.
Judas
Manchester, 1966
Alla gillade inte att Bob Dylan elektrifierade sitt sound.
Slutvinjett
Det är socialt självmord, men Peaches en regalia (i den ursprungliga mixen) får mig
alltid att börja dansa ... tills någon stoppar ett ihopvikt bälte mellan tänderna på mig.
omfg
Lever du i vanföreställningen att Alexander Bard är queer? Eller att After Dark är riktmärket för hur gay melodifestivalen kan bli? Eller kanske till och med att The Ark kommer att vinna i Helsingfors? Ta då en titt på det här tävlingsbidraget (wikipedia).
Jag kan fan inte sluta titta o_O
Jag kan fan inte sluta titta o_O
dogs of society howls
Jag är inte den som engagerar sig väldigt mycket i melodifestivalen. Mer än att jag börjar betrakta de ändlösa deltävlingarna med allt vad de medför i mediahysteri som en försmak på skärselden. Eller jag hade gjort det om jag varit katolik. I år lade jag i alla fall märke till att veteranen Magnus Carlsson kom sist med Live Forever, och att Bert Karlsson chockskadades av det eller nåt sånt. Hade han sjungit på svenska hade det gått mycket bättre menade Bert.
Sent omsider har jag nu hört låten. Och jag måste hålla med Bert om att språkvalet är helt avgörande. Hade han sjungit på svenska hade jag helt säkert inte upplevt de här tre minuterna av mitt liv som om att jag hade gnagt pälsen av mig om jag hade varit en chinchilla.
Sent omsider har jag nu hört låten. Och jag måste hålla med Bert om att språkvalet är helt avgörande. Hade han sjungit på svenska hade jag helt säkert inte upplevt de här tre minuterna av mitt liv som om att jag hade gnagt pälsen av mig om jag hade varit en chinchilla.
bootleg ftw
Råkade snubbla över en sida med en massa Elliott Smith-bootlegs i mp3. Den som inte har något emot överbegåvade trubadurer som sjunger så inlindat vackert att man knappt märker att texterna har motiv som skeva relationer, sexuella övergrepp i barndomen, hans heroinmissbruk, emotionell överbelastning och stumhet, kan stanna till och en stund lyssna på några av hans spelningar här.
De sista spelningarna innan han dog var riktigt dåliga. Hans missbruk blev mer intensivt då och han tappade greppet om det mesta. Så de lite tidigare spelningarna är nog ett bättre val.
Den enda jag har lyssnat på hittills är en lyckad spelning från Towson, Maryland i oktober 2000. Ljudet är taget via mixerbordet, och därför väldigt bra. Länk till den spelningen.
De sista spelningarna innan han dog var riktigt dåliga. Hans missbruk blev mer intensivt då och han tappade greppet om det mesta. Så de lite tidigare spelningarna är nog ett bättre val.
Den enda jag har lyssnat på hittills är en lyckad spelning från Towson, Maryland i oktober 2000. Ljudet är taget via mixerbordet, och därför väldigt bra. Länk till den spelningen.
a pig in a cage on antibiotics
1997
Mardröm
2007
Vardag
Var bor egentligen den här upplevelsen?
Har man växt in i en sorts rigid, medelålders medelklass,
eller har samhällsklimatet i Sverige legat tio år efter England?
april april, jag minns den väl
Aprilskämtet på Allmusicguides framsida fick mig allvarligt talat att hajja till.
Undrar vad Anton gör nuförtiden.
Once every decade or so, there'll be an album that will slip underneath the radar of mainstream audiences and submerge itself deep into obscurity. A few years will pass by and it will remerge on the underground cult circuit, waiting to be deemed a "classic" by those who truly know what the word means. Such an event is Anton Maiden. He's not just a musician and he's not just an institution -- he is an event. An event that many performance artists could only imagine emulating at the finest points of their career. Armed with an Atari ST computer and deft knowledge of world capitals, Maiden fearlessly takes on 11 of Iron Maiden's classic songs and MIDIs the instrumentation to bold new territories, similar to the soundtrack of a Nintendo eight-bit video game. And his vocals? There are truly no words in any language that could possibly serve justice as to aptly describing the sheer dexterity and potency of his voice. It's almost as if he has invented new notes to be sung and has totally reinterpreted many of the more flaccid Iron Maiden tunes into bona fide powerhouse singalongs. Fans of the band complained of Maiden's abstract take on the tracks, but a more sincere example of the power of music may not exist. These songs are tributes to a band who is hopelessly unhip, lovingly (and probably inadvertently) shaped into hipster anthems by a passionate Swedish teenager. But Anton Maiden is much more than an in-joke for the irony crowd. Anton Maiden is a creature built from old Nintendo components and Circus magazine pull-out posters, a primitive slice of avant-garde thought applied to source material that can appeal to listeners who would never give John Zorn the time of day. This is one of the few examples of a novelty item transcending its own intent and becoming art. And hilarious art at that.
Konsumtionspop
För kung och fosterland.
Waoouååå, wåååååå.
Som refräng får det väl gå,
för tidens tand
rår ingen på,
och detta öronsocker
är ingen Johnny the Rocker.
Tack och hej.
Nästa grej.
Waoouååå, wåååååå.
Som refräng får det väl gå,
för tidens tand
rår ingen på,
och detta öronsocker
är ingen Johnny the Rocker.
Tack och hej.
Nästa grej.
o m f g
Dude, wtf?
Nästa bloggutmaning är att spekulera i huruvida Shatner är medveten om sångens homosexuella tema när han gör sin tolkning. Och om hans ... uhm... rytm ... är självironisk.
Oh no
no
no no
I'm a
rock-it
man
a rocket
man
Missa inte Stewie Griffin's version heller.
Shieet
Kom årets bästa låt redan i januari? Jag hade i alla fall aldrig på tusen år tippat på att den skulle komma från Slayer. Här satt man och trodde att man lämnat headbangingen långt bakom sig, och så överfalls man praktiskt taget från döda vinkeln av en monsterlåt som Eyes of the insane. Man hade inte en chans att värja sig. Regression, thy name is 2007.
to finance my vette
Criswell predicts
Råkade av en slump få se The Ark i melodifestivalen nyss. För de som missade det kan jag säga att Ola såg ut som en Carola med smak, och tillsammans lät The Ark som ett piggt ABBA. Criswell predicts att finalen går i Sverige nästa år. Bummer.
Andra bloggar om: melodifestivalen, the ark
