banal

Om man nu skulle behöva ett skäl för att flytta till England ett tag hittar man här ett av de bättre tänkbara.

I vintras lyckades jag kopiera över Nick Drakes tre skivor till en DVD-Audioskiva. Det tog ett bra tag, men det var kallt och mörkt och dåligt väder ute, så jag hade ändå inget annat för mig. Nu kan jag hur som helst lyssna på alla tre skivorna under en sammanhängande genomspelning. Lättja är den vackraste dödssynden! Det är faktiskt på gränsen till underbart att kunna ta in dem på det viset när våren sliter i en och gör en extra mottaglig för allehanda suggestioner och nätterna inte kan bestämma sig för var de skall ta vägen. Jag rekommenderar upplevelsen för alla. Jag har lyssnat på samlingsskivan flera gånger idag men känner inga spår av befarade effekter. Nåja. Nu är det dags att sova. Finns det tryptizol med citronsmak?

Att bara simulera kärnvapenprovsprängningar räcker inte riktigt till. Det finns vissa effekter som man inte kan få fram i den mest avancerade datoruppsättning. Så därför propagerar jag för ett tillfälligt upphävande av provsprängningsstoppet. Man måste dock vara mycket noga med var man utför testen. Korallreven i Stilla havet är uteslutet. Kravet från min sida för att få genomföra en provsprängning är att bomben detonerar över de som producerar, distribuerar och spelar ibizatechno.

The language that you use reacts like chemicals, var den  första raden som började dra in mig i Suedeträsket. I  efterhand ser jag en tydlig gränsdragning mellan tiden före  och efter den raden. Det var som igår. Det var i och för sig  nästan igår. Jag hade klarat mig genom hela nittiotalet, och  halva det innevarande decenniet innan jag fastnade. Det verkar tematiskt tillrättalagt att Brett Anderson skulle sjunga obsessions in my head don't connect with my intellect när ljudspelaren mot bättre vetande stod på repeat. Men vad gör man när det man har ett par kilometer hem i tio natriumbelysta minusgrader? Vad gör man när man har  lyssnat på samma gamla låtar i tre månader och hittar något annat? Kan man klandras för att man  griper tag i det ospelade som vore det ett vasstrå? It's connected to  the hip sounds, and it moves with the underground. Den raden  borde ha satt igång ett högljutt varningslarm. Men det  sprakade bara lite i det efter åratal av östtysk skötsel. Så jag tog  textraden som ironi och ignorerade spraket från larmet. Vid det här laget borde det stå klart att jag inte vet vad jag skriver och jag bara kladdar på måfå nu när jag inte kan sova. Jag hänger mig åt osammanhängande kitsch för att hålla fingrarna vid liv. Mina filosofer drömmer varken om himmel eller jord längre. De spelar nintendo på en plottrig strand i Venezuela där  ingen märkligt nog har rånat dem än. Man rånar kanske inte  filosofer där. Man borde inte göra det någonstans. Det man får ut av dem står lågt i kurs hos den speciella krets av hälare vi talar om. Egentligen talar vi inte ens om dem. Det är bäst så. Nu är det inte så långt kvar. Snart är jag hemma och får vila. It's the way you don't read  Camus or Brett Easton Ellis. Yeah the PCP you use, it stings  when we kiss. Det var den raden som drog ner mig och blockerade vägen tillbaka. Det var abstrakt, det var vackert, det var obegripligt och det skakade om  mig. Kanske var det kastvinden som drog minusgrader genom  kläderna som skakade om mig. Den var i alla fall kapabel till det. Men även om mitt huttrande var av prosaiskt ursprung, så var det en ödesmättad rad som jag ofta återkom till. Ända fram  tills att jag förstod att han egentligen sjunger the TCP you use,  it stings when we kiss, och syftar på ett antiseptiskt  munsköljningsmedel. En del av magin dog där, trots att jag  inte är fjorton år längre. Men jag är för trött för att fästa mig vid det. Språket jag använder har inga kemiska reaktioner. Ängladammet du inte använder sved inte  när vi inte kysstes, och munsköljningsmedlet gjorde det inte heller.  När morgonljuset visar oss som vi är, gömmer sig besattheten i  trossbottnar och mellan kuddar i gamla soffor och väntar på  att skicka fram en råtta för att dö. Nu är jag lite yr och  vet inte vad jag skrev i meningen innan, så du får skylla sig  själv om du har läst ända hit. It's called insomnia, can you  handle it?

Jag har inga betänkligheter inför att halvpassionerat hata Flipsydes sataniska radiohit Happy Birthday. Hur många av de som gillar den har egentligen lyssnat på vad fanskapet säger? Man kan kaskadkräkas à la Linda Blair för betydligt mindre än den kletreligiöst dogmatiska inställning i låten.  Så djupt och ärligt han står där med sitt bling bling och ångrar att han statistiskt sett inte blev en utblottad tonårsförälder utan några större karriärmöjligheter eller prospekt på framtiden! När han jämställer abort med mord - I've got a millon excuses to why you died / bet the people got their own reasons for homicide - så är det en rejäl politisk bredsida mot kvinnors rättigheter, hälsa och hundraåriga strävan efter jämlikhet. I förlängningen handlar det även om mäns rättigheter och livsöden. Även om Flipsyde inte säger det rakt ut speglar han attityden att aborter används frivolt som preventivmedel, vilket är lika kriminellt dumt som retoriskt ondskefullt. Man kan med lite god vilja läsa det som en del av en större kamp för att återinföra kyrkans makt över människors liv, som när man kunde brännas levande om man vågade gå emot bibeln och påstå att jorden snurrade runt solen. Vad tänker musikläggarna när de spelar möget en gång i timmen? Jag förespråkar inte censur i sig självt, men sen när är det fritt fram att sprida antidemokratisk propaganda i tuggummiform? Lägg ett catchy beat på Horst Wessel Lied och se om Tracks tar upp den.

Ur ett musikaliskt perspektiv har hip hop alltid stått i motsatsförhållande till etablissemanget, trots att den kommersiella exploateringen har usurperat det mesta av den artistiska integriteten. När den kristna högern kittlas av den kan genrens död därför vara nära förestående. Så borra ett hål i Gobiöknen och tryck ner det här möget, och alla de halvexistenser vars talan den för, innan det dyker upp en hit om intelligent design! 

Jag lånade hem Lalehs skiva i helgen och fick äntligen höra vad alla har pratat om, vad grammisen är värd och yada yada yada. Upplevelsen gjorde mig illa till mods för att jag inte orkade lyssna i mer än en dryg halvminut på varje spår. Det är skittaskigt att säga så om någons första skiva, men jag stod inte ut med den. Det bör förstås sägas att det inte var för att jag ogillade texterna och musiken. Absolut inte! Det var hennes artikulation! Den skar i mig. Det kändes som om att det räcker med en Cornelis Vreeswijk. Så jag har lyssnat på Från getinghonung och narrgnistor  hela helgen istället. Det blev som att läsa Fader vår femton gånger för att visa ånger för sina synder, fast lite vackrare och lite roligare.

"My view is that neither England or America are democratic societies. You can't really speak your mind and if you do you're investigated."

-Morrissey

01. Bob Dylan - She Belongs to Me [2:49]
02. Lambchop - Something's going on [2:45]
03. Johnny Cash & Joe Strummer - Redemption Song [3:28]
04. Nationalteatern - Men bara om min älskade väntar [2:53]
05. Anna Ternheim - A Voice To Calm You down [2:48]
06. Esther Phillips - And I Love Him [2:41]
07. KRS-ONE - Underground [4:12]
08. Frank Zappa - San Berdino [5:57]
09. Grandaddy - So you'll aim towards the sky [4:43]
10. Songs: Ohia - Coxcomb Red [4:05]
11. Cookie & The Cupcakes - Mathilda [3:12]
12. The Skatelites - Man In The Street [3:25]
13. Danko Jones - The Rules [1:50]
14. Gloria Lynne - Speaking Of Happiness [2:32]
15. Miles Davis - (Ascenseur Pour L'échafaud) Générique [2:50]
16. Kathryn Williams - Daydream And Saunter [4:01]
17. Duke Ellington - Blood Count [4:19]