banal

Det föll sig inte bättre än att Queen och David Bowie återförenades i foobar 2000 ikväll. Och det föll sig inte heller bättre än att det karaktäristiska basriffet lockade mig till att gräva fram Vanilla Ice (som för övrigt var märkvärdigt lik Jack Nance) och spela Ice Ice Baby på blygsamt fönsterskakande nivå. Nu hoppas jag att ni uppskattar förnedringen jag åsamkar mig genom att erkänna detta. Det blir nämligen värre. Mycket värre.  Jag inte bara lyssnade på honom helt självmant, jag tyckte att det var riktigt bra! Guds död!! Men innan jag kunde svälja 200 bensodiazepin med körsbärssmak lugnade jag ner mig med den framtvingade insikten om att det handlade om nostalgi. Jag hade inte fått en bisarr autoimmunsjukdom som angriper musiksmaken. Det är nostalgin som inte har någon smak. Ännu ett av livets små spratt.  Men hånflina du bara ungjävel. När du blir en gammal surgubbe som jag, så kommer du att på allvar tycka att Eric Prydz gjorde genialisk musik. Det blir din börda att bära. Ha ha.