banal

The language that you use reacts like chemicals, var den  första raden som började dra in mig i Suedeträsket. I  efterhand ser jag en tydlig gränsdragning mellan tiden före  och efter den raden. Det var som igår. Det var i och för sig  nästan igår. Jag hade klarat mig genom hela nittiotalet, och  halva det innevarande decenniet innan jag fastnade. Det verkar tematiskt tillrättalagt att Brett Anderson skulle sjunga obsessions in my head don't connect with my intellect när ljudspelaren mot bättre vetande stod på repeat. Men vad gör man när det man har ett par kilometer hem i tio natriumbelysta minusgrader? Vad gör man när man har  lyssnat på samma gamla låtar i tre månader och hittar något annat? Kan man klandras för att man  griper tag i det ospelade som vore det ett vasstrå? It's connected to  the hip sounds, and it moves with the underground. Den raden  borde ha satt igång ett högljutt varningslarm. Men det  sprakade bara lite i det efter åratal av östtysk skötsel. Så jag tog  textraden som ironi och ignorerade spraket från larmet. Vid det här laget borde det stå klart att jag inte vet vad jag skriver och jag bara kladdar på måfå nu när jag inte kan sova. Jag hänger mig åt osammanhängande kitsch för att hålla fingrarna vid liv. Mina filosofer drömmer varken om himmel eller jord längre. De spelar nintendo på en plottrig strand i Venezuela där  ingen märkligt nog har rånat dem än. Man rånar kanske inte  filosofer där. Man borde inte göra det någonstans. Det man får ut av dem står lågt i kurs hos den speciella krets av hälare vi talar om. Egentligen talar vi inte ens om dem. Det är bäst så. Nu är det inte så långt kvar. Snart är jag hemma och får vila. It's the way you don't read  Camus or Brett Easton Ellis. Yeah the PCP you use, it stings  when we kiss. Det var den raden som drog ner mig och blockerade vägen tillbaka. Det var abstrakt, det var vackert, det var obegripligt och det skakade om  mig. Kanske var det kastvinden som drog minusgrader genom  kläderna som skakade om mig. Den var i alla fall kapabel till det. Men även om mitt huttrande var av prosaiskt ursprung, så var det en ödesmättad rad som jag ofta återkom till. Ända fram  tills att jag förstod att han egentligen sjunger the TCP you use,  it stings when we kiss, och syftar på ett antiseptiskt  munsköljningsmedel. En del av magin dog där, trots att jag  inte är fjorton år längre. Men jag är för trött för att fästa mig vid det. Språket jag använder har inga kemiska reaktioner. Ängladammet du inte använder sved inte  när vi inte kysstes, och munsköljningsmedlet gjorde det inte heller.  När morgonljuset visar oss som vi är, gömmer sig besattheten i  trossbottnar och mellan kuddar i gamla soffor och väntar på  att skicka fram en råtta för att dö. Nu är jag lite yr och  vet inte vad jag skrev i meningen innan, så du får skylla sig  själv om du har läst ända hit. It's called insomnia, can you  handle it?