Monumental ironi
Jag kollade på några "åsiktsprogram" från Fox News och blev faktiskt illa till mods... även om Glenn Becks stjärna är på nedgång, sen han började tappa sponsorer för att han sa att presidenten hatar vita. Hur som helst så fortsätter FNN att underblåsa eskalerande protester mot fantasifoster som FNN själva har varit med om att skapa.
Sen ett par veckor demonstrerar allt fler sin egentligen omotiverade motvilja mot landets styre genom att beväpna sig med handeldvapen och halvautomatiska gevär när kongressledamöter - och till och med presidenten själv - ska tala med dem på lokal nivå.
Secret Service måste sova dåligt nu för tiden, och jag förstår inte varför de inte bara fraktar bort de beväpnade idioterna och registrerar dem. För även om de inte har någon avsikt att skjuta någon (tills de hetsats lite till av Fox åtminstone) kan det finnas terrorister bland dem.
Och när jag ser alla hitlermustascher på bilder av mannen som vill se till att även WT som de själva får tillgång till läkarvård, så tycker jag att det är hög tid att någon gör en remake av John Frankenheimers politiska thriller Seven Days in May.
När Clintonadministrationen försökte reformera sjukförsäkringssystemet på 90-talet krossades alla initiativ av en massiv kampanj som gick ut på att döpa programmet till socialized medicine, och dra paraleller till Sovjetunionen och Kina. Ena stunden har man socialized medicine, och innan man vet ordet av är landet socialistiskt och demokraterna bestämmer vad man ska ha för kläder.
Det fungerade inte den här gången. Behovet av en sjukvårdsreform är betydligt mer akut och de gamla fantasiargumenten uttjatade. Så någon kom på att sätta likamedstecken mellan nazistiska rashygienprogram och end of life consultations, där man får ta ställning till om man vill få vård eller slippa den om man blir så sjuk att man inte kan kommunicera när man är döende. Och plötsligt blev alla mindre begåvade amerikaner så rädda för att avlivas att de glömde bort att de inte har råd med sjukvård alls nu.
Det blir extra tydligt vilken fabricerad storm det handlar om när man betänker att 71% av amerikanerna var för reformen i den senaste opinionsundersökningen, och att de resterande var splittrade mellan motståndare och osäkra. Det är alltså en liten extremistisk minoritet med begränsade fakulteter som sätter dagordningen. Den dubbla ironin ligger i att det var deras trofasta teddybjörn George W Bush som införde End of life consultations i vården till att börja med.
Försäkringsbolagen (och förmodligen läkemedelsbolagen) som drar i trådarna när pr-byråer bytte socialized medicine-temat mot förintelsetemat har i min åsikt sen länge gått in i en gråzon där deras handlingar närmar sig krigshandlingar mot den egna staten, av den typ CIA genomförde i bananrepubliker på 50-70-talen. När konflikten är så naken, varför inte börja kalla USA en magnecylstat?
Sen ett par veckor demonstrerar allt fler sin egentligen omotiverade motvilja mot landets styre genom att beväpna sig med handeldvapen och halvautomatiska gevär när kongressledamöter - och till och med presidenten själv - ska tala med dem på lokal nivå.
Secret Service måste sova dåligt nu för tiden, och jag förstår inte varför de inte bara fraktar bort de beväpnade idioterna och registrerar dem. För även om de inte har någon avsikt att skjuta någon (tills de hetsats lite till av Fox åtminstone) kan det finnas terrorister bland dem.
Och när jag ser alla hitlermustascher på bilder av mannen som vill se till att även WT som de själva får tillgång till läkarvård, så tycker jag att det är hög tid att någon gör en remake av John Frankenheimers politiska thriller Seven Days in May.
När Clintonadministrationen försökte reformera sjukförsäkringssystemet på 90-talet krossades alla initiativ av en massiv kampanj som gick ut på att döpa programmet till socialized medicine, och dra paraleller till Sovjetunionen och Kina. Ena stunden har man socialized medicine, och innan man vet ordet av är landet socialistiskt och demokraterna bestämmer vad man ska ha för kläder.
Det fungerade inte den här gången. Behovet av en sjukvårdsreform är betydligt mer akut och de gamla fantasiargumenten uttjatade. Så någon kom på att sätta likamedstecken mellan nazistiska rashygienprogram och end of life consultations, där man får ta ställning till om man vill få vård eller slippa den om man blir så sjuk att man inte kan kommunicera när man är döende. Och plötsligt blev alla mindre begåvade amerikaner så rädda för att avlivas att de glömde bort att de inte har råd med sjukvård alls nu.
Det blir extra tydligt vilken fabricerad storm det handlar om när man betänker att 71% av amerikanerna var för reformen i den senaste opinionsundersökningen, och att de resterande var splittrade mellan motståndare och osäkra. Det är alltså en liten extremistisk minoritet med begränsade fakulteter som sätter dagordningen. Den dubbla ironin ligger i att det var deras trofasta teddybjörn George W Bush som införde End of life consultations i vården till att börja med.
Försäkringsbolagen (och förmodligen läkemedelsbolagen) som drar i trådarna när pr-byråer bytte socialized medicine-temat mot förintelsetemat har i min åsikt sen länge gått in i en gråzon där deras handlingar närmar sig krigshandlingar mot den egna staten, av den typ CIA genomförde i bananrepubliker på 50-70-talen. När konflikten är så naken, varför inte börja kalla USA en magnecylstat?
Vilken planet?
Mass. Rep. Barney Frank sågar den absurda jämförelsen mellan Hitlers rasförädlingsprogram och Obamas sjukförsäkringsreform. Det är väldigt många som saknar verklighetsförankring här i världen.
mental härdsmälta
Så fort något mindre smickrande sägs om staten Israel drabbas folk av apoplektisk demens.
På kultursidorna i Aftonbladet trycktes en artikel kopplade samman korruptionsskandalen i New Jersey, där flera rabbis (rabbi? rabbier?) arresterades för bland annat illegal handel med mänskliga organ med förtvivlade palestiniers fruktan att deras anhörigas organ hade skördats när de dött i sammandrabbningar med israelisk militär. Det finns alltså inga bevis för något, och i den kontexten är artikeln tveksam även om den är publicerad på kultursidorna och inte är ett nyhetsinlägg.
Plötsligt blir allt löjligt. Sveriges ambassadör i Israel publicerade ett fördömande av artikeln på ambassadens site. Texten har försvunnit men hon står kvar vid sitt ställningstagande. Carl Bildt skriver i sin blogg att vi har pressfrihet i Sverige, men verkar beklaga att den missbrukas. Utrikesministern i demokratin Israel kräver ett fördömande från den demokratiska staten Sverige över vad har skrivits under skydd av något så vämjeligt som pressfrihet och yttrandefrihet. Åtminstone en liberal ledarartikel kritiserar Aftonbladet för publiceringen av en artikel som kan underblåsa antisemitiska stämningar. Det var förstås inte en hänsyn som togs när mohammedbilderna spreds, vilket man förstås kan tolka som att de har lärt sig av reaktionerna. Ahem.
Dick Erixon skriver på sin blogg att Aftonbladet sysslar med judeförföljelse och jämför dem på allvar med Der Stürmer. Fast han har ju alltid varit lite speciell.
Mental rabies överallt alltså, samtidigt som Aftonbladet försvarar sig som tidningar brukar göra när de får en knäpp på näsan: Brösttoner och principiell indignation. Med all rätt faktiskt. Och för att upprepa inledningen kan man konstatera att regeln om att så fort något mindre smickrande sägs om staten Israel drabbas folk av apoplektisk demens fortfarande gäller.
Men nu är det ju faktiskt så att det har skett illegal handel med mänskliga organ där förövarna är personer som förmodligen har många kontakter i Israel. Det är obestridligt. Vill man undvika uppflammande antisemitiska strömningar där judar anklagas för att vara organvampyrer eller något sånt kan man antingen visa att organen i skandalen inte kommer från palestinier ... eller så kan man ställa sig och vråla osammanhängande och kräva censur.
Vad tror du är mest effektivt?
På kultursidorna i Aftonbladet trycktes en artikel kopplade samman korruptionsskandalen i New Jersey, där flera rabbis (rabbi? rabbier?) arresterades för bland annat illegal handel med mänskliga organ med förtvivlade palestiniers fruktan att deras anhörigas organ hade skördats när de dött i sammandrabbningar med israelisk militär. Det finns alltså inga bevis för något, och i den kontexten är artikeln tveksam även om den är publicerad på kultursidorna och inte är ett nyhetsinlägg.
Plötsligt blir allt löjligt. Sveriges ambassadör i Israel publicerade ett fördömande av artikeln på ambassadens site. Texten har försvunnit men hon står kvar vid sitt ställningstagande. Carl Bildt skriver i sin blogg att vi har pressfrihet i Sverige, men verkar beklaga att den missbrukas. Utrikesministern i demokratin Israel kräver ett fördömande från den demokratiska staten Sverige över vad har skrivits under skydd av något så vämjeligt som pressfrihet och yttrandefrihet. Åtminstone en liberal ledarartikel kritiserar Aftonbladet för publiceringen av en artikel som kan underblåsa antisemitiska stämningar. Det var förstås inte en hänsyn som togs när mohammedbilderna spreds, vilket man förstås kan tolka som att de har lärt sig av reaktionerna. Ahem.
Dick Erixon skriver på sin blogg att Aftonbladet sysslar med judeförföljelse och jämför dem på allvar med Der Stürmer. Fast han har ju alltid varit lite speciell.
Mental rabies överallt alltså, samtidigt som Aftonbladet försvarar sig som tidningar brukar göra när de får en knäpp på näsan: Brösttoner och principiell indignation. Med all rätt faktiskt. Och för att upprepa inledningen kan man konstatera att regeln om att så fort något mindre smickrande sägs om staten Israel drabbas folk av apoplektisk demens fortfarande gäller.
Men nu är det ju faktiskt så att det har skett illegal handel med mänskliga organ där förövarna är personer som förmodligen har många kontakter i Israel. Det är obestridligt. Vill man undvika uppflammande antisemitiska strömningar där judar anklagas för att vara organvampyrer eller något sånt kan man antingen visa att organen i skandalen inte kommer från palestinier ... eller så kan man ställa sig och vråla osammanhängande och kräva censur.
Vad tror du är mest effektivt?
nej
Hi guys,
jag gillar inte
D-A-N-I-E-L
L-I-N-D-S-T-R-Ö-M
jag gillar inte
D-A-N-I-E-L
L-I-N-D-S-T-R-Ö-M
