Ånger
Jag är så äcklad. Så gränslöst äcklad över att dessa skadade, själlösa människor får härja fritt med landet. Det här är inte borgerlighet, det här är inte liberalism. Det är sjukt, perverst och omänskligt.
Basta ya!
Nu räcker det!
Hmmm...nej, jag förstår inte...har du verkligen läst artikeln? Ministern verkar ju snarast svagt positiv till att utöka möjligheterna till sjukskrivning på grund av sorg - möjligheter som idag inte verkar särskilt goda.
"? Även om det inte står i direktiven har jag förvissat mig om att problemet med arbetförmåga och sorgearbete ska behandlas, säger hon. Hon vill bort från att bara en diagnos ska vara grunden för sjukskrivning."
Allt som är dåligt i Sverige började inte med alliansens valseger - och om man läser artikeln av Stefan L. Holm som föregick den artikel du kommenterar så får man ju också ett bra exempel på det. Blir verkligen förvånad över ditt inlägg. Vad är det jag missar?
För det första har jag aldrig sagt att allt hemskt är alliansens fel.
Jag läser tydligen något annat mellan raderna. Begreppet att diagnosen inte skall avgöra lämnar ett väldigt stort spelrum för godtycklighet när det gäller bedömning av arbetsförmåga. I det fallet som Stefan Holm skriver om har myndigheterna agerat fel och mot sina regler. Förmodligen en konsekvens av det jag har skrivit om tidigare. Det behövs ingen utredning. Bara tanken på att utreda frågan är fullständigt oanständig som jag ser det. I citaten finns en antydan om att man ska tvingas ta semester eller vara frånvarande utan ersättning när man förlorar anhöriga.
Är det o.k. att så hög andel av medelmmar i kriminella motorcyckelgäng är långtidssjukskrivna p.g.a. sorg?
Varför ska vissa disponera sin tid på andras bekostnad?
40t/rehab i veckan ingen semester, då blir det bäst för flest.
Eller?
Tror du att sorg minskar av att inte behövas eller göra något för inkomsten?
Gunnar, ingenting av det du skrev har relevans i sammanhanget (om du inte menar att socialförsäkringarna skall avskaffas iom frågan om disponerad tid).
Det jag blev tveksam till är när hon säger atttiden för en sådan sjukskrivning skall avgöras av en läkare. Ursäkta mig, men vad i helvete kan en läkaremöjligtvis veta om hur svårt drabbad man är av en anhörigs bortgång? Därtill är det bättre att standardisera tiden man får vara borta än att pröva den individuellt, helt enkelt för att om min mor/syster/bror/fru går bort, så vill inte jag att den läkare jag möter är av uppfattningen att "du är helt arbetsför." Som M säger är det ju en helt godtycklig jävla regel. Värdelös, helt enkelt. Och, som socialministern faktiskt säger i artikeln, vissa vill tillbaka till jobbet snabbt. När min flickväns pappa dog var hon tillbaka och pluggade/jobbade efter två veckor. Hon behövde hålla i gång för att må bra. När min polare sköt sig i huvudet med en .357 magnum för att han inte orkade längre, så kastades mitt liv ned i fullständigt totalt kaos. Och han var inte ens anhörig till mig.
Vem kan avgöra hur drabbad en annan människa är av sorg?
Enkelt svar? Ingen.
...Och eftersom den som vill/behöver arbeta för att bearbeta sorgen kommer att göra det behöver man inte ändra på något för att så skall ske även i framtiden. Att utreda reglering kan bara betyda en sak i sammanhanget.
Detta är ett mycket bra och tydligt exempel på en människosyn jag personligen tar avstånd från. Statliga förvaltningar och myndigheter inom socialförsäkringen upphäver sitt existensberättigande genom att skända den egna värdegrunden.
Alla dessa graverande inkonsekvenser vi alltför ofta ser exempel på, borde i mitt tycke vara nog i sig själva, för att framkalla skamkänslor, men nu verkar det gått så långt, att inte ens den uppenbara utsikten att förlora medborgares tilltro till samhällsfunktionerna berör, och man argumenterar på ledande politisk nivå, för självklarheten i allmän acceptans och förståelse för, att mänskliga förluster av de slag vi faktiskt talar om, de som uppstår när staten bestämmer sig för att inte bara ställa motkrav på utsatta, utan också bestämma hur länge det är rimligt att de befinner sig i en ekonomiskt och/eller psykosocialt utsatt situation, är sådant som får stå tillbaka för det högre syftet.
Jag mår illa, fysiskt illa, när jag tänker på sådana här saker. Vad hände med klokheten, modet och empatin.
