Trygghet kan vara så mycket
Två ekonomer på Svenskt Näringsliv i en debattartikel i DN.
Och som så ofta när det handlar om Svenskt Näringsliv och organisationerna under dess vingar hajar jag till inför retoriken. Här ser det ut som att de antingen tror att anställningsskyddet förbjuder anställda från att säga upp sig ... eller att arbetstrygghet uppnås bäst utan arbetstrygghet. Typ krig är fred, frihet är slaveri, och de andra budskapen från ministerierna i 1984.
Men okej, jag förstår. Det är av omtanke för oss anställda som näringslivets lobby vill kunna avskeda oss helt fritt om behovet skulle uppstå. Till skillnad från idag då man måste prata med facket i några timmar, och kanske betala ett avgångsvederlag. Vårt nuvarande system med att muta
I Österrike avsätter exempelvis arbetsgivare en summa varje månad för varje anställd. Denna pott får en arbetstagare med sig när den blir uppsagd. På det sättet finns en trygghet som inte försätter människor i orimliga arbetssituationer.
Hm...? Ja men i alla fall. Poängen är ändå att jag blir tryggare om jag inte vet om jag har kvar jobbet imorgon. För att jag kanske mobbas. Eller vantrivs. Fatta.
Läste vi samma artikel? Vi har faktiskt blivit så invaggade i falsk trygghet att många inte byter arbete för att inte risker falla ur trygghetssystemen. Det är analogt med att fler invandrare tar han om skadade och andra som råkat illa ut, än vanliga svenskar gör (de ringer till myndigheter, polis osv, men ingriper inte direkt). Svenskar pacificeras att inte ta hand om sig själva eller andra. Det är ett problem när folk inte vågar ta eget ansvar av rädsla för att då göra fel och sedan då hamnar längre ned i trygghetssystem av typen, sist in först ut.
Det är frihet att våga, inte trygghet att inte våga.
Säg att det stämmer att man inte vågar hoppa av tåget av ekonomisk rädsla. Är då lösningen att ta bort all anställningstrygghet och tillämpa godtycklighet för arbetsgivarna? Och i relation till debattartikeln, hur stoppar man mobbing på det viset? Genom att sparka offren? Patoset i artikeln, omtanken, är falsk så det ryker om det. Nivån på den retoriska fräckheten går utanför skalan.
Varför finns ekonomisk rädsla då? I århundradets början friställdes först de utan försörjningsplikt - det fanns ett annat ansvarstagande. Mobbing fanns säkert även förr, med sannolikt inte i samma utsträckning. Det är ingen lösning att den mobbade inte vågar byta arbete. Mobbing är normalt mellan arbetstagare, och
försvåras om ingen rörlighet finns. Om folk är missnöjda med arbetet men ändå inte byter jobb är det väl inte bra? Ökad rörlighet och att folk tar ansvar för sig och andra är bara bra. Risken du överlever en hjärtattack med invandrare runt dig , är större än med passiva svenskar runt dig -- det är falsk trygghet i systemet.
"Varför finns ekonomisk rädsla då?"
För att man har mycket att förlora? Jag tror inte att det blir bättre för individen av att ta bort det som man är rädd att förlora. Du har väl varit en driven entreprenör hela ditt liv och gissningsvis tyvärr saknat den grundtryggheten? Men du har väl samtidigt varit befriad från chefers godtycklighet (till skillnad från killen som färgade håret :) och medarbetares mobbing då?
Jag har inte sett mobbing på nära håll sen skoltiden, men jag köper ändå inte deras förklaringsmodell. Jag tror mekanismerna är i grund och botten de samma som hos mobbing bland barn.
Och att använda ökad rörlighet som lösning på problemet är som att tvinga bort mobbade ungar istället för att ta tag i själva problemet: Det belönar mobbarna och bestraffar de mobbade. För mig känns det moraliskt oanständigt.
Men visst vore det bra om man inte behövde hänga kvar vid ett jobb man hatar för att man har för mycket att förlora ekonomiskt. Men så ser det ju ut över hela världen, oavsett ekonomiskt system.
