banal

Det är hög tid att strunta i de samhällsförstörande bitterfittorna avslutar Elise Claeson sin kulturkolumn i Svenskan med. Hon är så innerligt trött på avantgardistisk pessimism och fulhet (och kollektivism verkar det som). När några elever på konstfack inte vältrar sig i postmodernt äckel gissar hon att det är ett resultat av att tillräckligt många har läst en obskyr dansk bok om negativitet.

En snabb googling ger intrycket att hon mestadels har skrivit inlagor i både dagstidningar och svenskt näringslivs Smedjan tidigare, där hon hyllar familjen (dvs hemmafruar) eller fyar feminismen. Prusseluskan Claesons kulturintresse framstår som nyvaket, för att inte säga yrvaket.

Och där ligger punkten jag stör mig på. Vilken jävla sten växer dessa kulturointresserade lågpannor fram under? De går in i ett ett främmande hus med en ideologisk penna i handen och säger "nu gör ni såhär" och går sen därifrån för att aldrig återkomma.

Ja, det är definitivt hög tid att strunta i de samhällsförstörande bitterfittorna - speciellt de som inte vet vad de pratar om. I ett väldigt konkret exempel Elise, om du mot förmodan skulle råka läsa det här, så är positivism inte motsatsen till negativism här i den verkliga världen som pågår utanför ditt ideologiska huvud.




Dagens låt är Bob Dylan - Ballad of a thin man