banal

I en kolumn i Svenskan idag skriver Carl Otto Werkelid att marknaden är en dålig styrman för kultursektorn. Han går så långt som att säga att ett samhälle utan kulturstöd bryter upp från civilisationen. Nu finns det ju en hel del inflytelserika personer som inte delar den uppfattningen. Gemensamt för dem är att de har en närmast fundamentalistisk tro på marknaden som förnekar validiteten hos allt som inte är en funktion av den. Än, är väl bäst att säga. Det leder såklart till konflikter med de otrogna. Kultursektorns finansiering är en sådan konflikt. (Miljödebatten på sistone är förresten ett annat exempel på detta).

De nya liberalernas husgudinna Ayn Rand skrev en långrandig (!) definition av konst(närlig verksamhet) som i princip gick ut på att det hon tyckte om var konst, och allt annat var det inte. Vem som skall vara smakdomare i hennes frånvaro är dock lite oklart för mig. Hennes bevekelsegrund var mycket kort sagt att verkligheten är objektiv och konst är konstnärens uppfattning av verkligheten.

Om man transponerar det hon tyckte om till dagens musikvärld, så kan man säga att den enda verkliga musiken är dansbandsmusiken. Det låter kanske elakt, men ta mig på orden när jag säger att det är en oförtjänt snäll beskrivning. Med en sådan förståelse av konstnärlig verksamhet är det inte så märkligt om man inte bryr sig om att kulturen kanske stagnerar under en befriande marknadsanpassning. Ur det perspektivet är det en bonus.