Noterar också
Det är ju pinsamt med alla ursäkter som politiker jämt kommer med, men ännu pinsammare att vi -- allmänheten -- tycks se mellan fingrarna med vår egen skuld i det hela. Det är ju en del av det politiska spelet, och vilka är det som upprätthåller det om inte vi "vanligt folk"? Vi kräver saker av politikerna som vi aldrig skulle drömma om att kräva av oss själva och när det då och då uppdagas att någon av dem har gjort något fel -- och de så kallade skandaler vi har i Sverige är oftast löjeväckande tama -- tvingas de antingen offentligt kräla i stoftet eller hitta på alla möjliga bisarra ursäkter för sitt beteende, allt för att vi ska kunna utkräva ansvar eller åtminstone få håna dem urskillningslöst. Är det för att vi vill slippa se oss själva i spegeln och kritisera det som där syns? Är vi nöjda med att gå och rösta en gång vart fjärde år och sedan klaga resten av tiden för att det inte blir som vi vill? Är det så långt vårt politiska engagemang sträcker sig? Har vi då någon som helst rätt att klaga över vad politiker tar sig för?
För övrigt tycker jag att "TV-licens" är en väldigt suspekt ordkombination och att systemet med finansiering av "public service" -- också det en underlig sammansättning -- suger.
(Ovanstående är inte menat som ett personangrepp mot bloggens författare. Hoppas det framgår.)
Jag har helt klart missat min del av skulden i att de som skall stifta lagar har uppfattat sig själva som stående över lagen - tills de mer eller mindre tvingas att krypa till korset. Symbolvärdet i handlingen är i de här fallen viktigare än handlingen. Det är det som får konsekvenser i längden.
Jag vet inte vad du har för ambitioner eller politiskt engagemang som i dina ögon rättfärdigar att du har åsikter eller uttalar dig om något. Jag själv och de flesta andra behöver ingen sån licens. Det är av fördelarna med att leva i en demokrati med yttrande- och åsiktsfrihet. Jag är övertygad om att det blir mycket svårt att hitta någon som har ändrat uppfattning om något efter att ha läst den här bloggen, och omöjligt att hitta någon av de jag har kommenterat som har tagit åt sig. Det här är bara för att roa mig, och i bästa fall roa andra.
Ps. Det framgick att det inte var ett personangrepp :)
Okej. Jag tycker din replik snarare är en egen mer eller mindre fristående retorisk monolog än ett svar på vad jag framförde, eller försökte framföra, och det finns mycket av det du säger som jag vill kommentera -- jag var rentav på gång med ett långt och seriöst inlägg som svar, men kom fram till att du nog har en alltför stark poäng i att det som sägs här inte är så fruktansvärt viktigt och att vi knappast kommer att övertyga varandra om något. Det känns lite sorgligt ibland att samhället idag verkar handla så mycket om debatt och så lite om diskussion och samtal. Jag VILL ju att folk ska vara öppna för att ändra åsikt och lära sig nya saker -- inklusive när de läser bloggar.
Då missuppfattade jag din kommentar när jag läste den som en fristående retorisk monolog som utmynnade i att man inte har på fötterna att kritisera etablissemanget bara för att man röstar vart fjärde år. Eller att ens självrespekt skulle hänga på att man reagerar på till synes futtiga korruptionsskandaler. Jag förstår fortfarande inte vad du menar, men diskussionen du vill skapa håller du nog bäst på din egen blogg. Det är lättare att engagera folk, temat blir tydligare och enklare att hålla fast vid, och jag inbillar mig att man får lättare att föra fram det man vill ha sagt.
Tja, mitt inlägg var mer eller mindre en retorisk monolog/brandfackla, så på det sättet var det ju ingen missuppfattning, och jag håller med delvis i din beskrivning, fast jag skulle förstås uttrycka det annorlunda själv. Jag tror definitivt att det blev för mycket retorik och för lite tydlighet (t ex m a p moralisk rätt jämfört med juridisk rätt) från min sida om du uppfattade den som irrelevant. Det vore iofs intressant med vidare diskussion, men jag tror jag tar ditt råd och håller mig till att polemisera på egen blogg i fortsättningen. Eller i alla fall inte här.
