Be still, my heart! Grown patient with thine ache, thou shouldst be dumb, yet needs must speak, or break. Ikväll är jag bitter. Det här är min trosbekännelse. Det är något med Kubricks filmer som alltid får mig att känna att jag också vill göra film, som vore jag någon sorts skelögd, tandlös, tolvfingrad efterhängsen härmapa med banjo (och jag kan inte traktera ett instrument om så livet hänger på det). Hans kompromisslöshet och tvetydighet, i både form och innehåll, ja hela hans förmåga att gestalta, ger mig en hård knut i magen. En knut av obehag, välbehag och nästan trånande beundran. Okej visst, jag beundrar många regissörer. Tarkovskij knockar mig, men knäcker mig som klorna på en kräfta också. (Han hade ungefär samma effekt på den onämnbare på Fårö). Bara Kubrick väcker begäret, och jag gör mitt bästa för att inte försöka att inte tänka på det. Tidningen FOTO har i det senaste numret en artikel om bokenStanley Kubrick, Drama and Shadows: Photographs 1945-1950, som tar läsaren genom hans karriär som stillbildsfotograf innan han tog steget över till filmen. Och vid regissörens skägg, jag får samma känsla av hans stillbilder! Så jag går och plockar upp min gamla Canon, schasar bort dammråttan som följde med från väskan, vrider på fokuseringsringen och känner om jag kan hitta tyngden i kameran igen. Men den blir aldrig en förlängning av mina ögon. Den är bara en sofistikerad maskinklump i mina händer idag. Jag är inte så förvånad. Lite bitter, men inte så förvånad.
Be still, my heart! Grown patient with thine ache, thou shouldst be dumb, yet needs must speak, or break. Ikväll är jag bitter. Det här är min trosbekännelse. Det är något med Kubricks filmer som alltid får mig att känna att jag också vill göra film, som vore jag någon sorts skelögd, tandlös, tolvfingrad efterhängsen härmapa med banjo (och jag kan inte traktera ett instrument om så livet hänger på det). Hans kompromisslöshet och tvetydighet, i både form och innehåll, ja hela hans förmåga att gestalta, ger mig en hård knut i magen. En knut av obehag, välbehag och nästan trånande beundran. Okej visst, jag beundrar många regissörer. Tarkovskij knockar mig, men knäcker mig som klorna på en kräfta också. (Han hade ungefär samma effekt på den onämnbare på Fårö). Bara Kubrick väcker begäret, och jag gör mitt bästa för att inte försöka att inte tänka på det. Tidningen FOTO har i det senaste numret en artikel om boken Stanley Kubrick, Drama and Shadows: Photographs 1945-1950, som tar läsaren genom hans karriär som stillbildsfotograf innan han tog steget över till filmen. Och vid regissörens skägg, jag får samma känsla av hans stillbilder! Så jag går och plockar upp min gamla Canon, schasar bort dammråttan som följde med från väskan, vrider på fokuseringsringen och känner om jag kan hitta tyngden i kameran igen. Men den blir aldrig en förlängning av mina ögon. Den är bara en sofistikerad maskinklump i mina händer idag. Jag är inte så förvånad. Lite bitter, men inte så förvånad.
