banal

Så har jag nått halvvägs till målet att skriva om fem av mina ovanor enligt utmaningen nedan. Ovana nummer tre har jag valt att bli likgiltighet. Men i ett försök att slingra mig undan denna traditionella lilla dödssynds konsekvenser vill jag framhäva att det mestadels handlar om tabloidernas oheliga symbios med reality tv. Vad som skall representera verkligheten i dessa program får någon som känner sig manad väldigt gärna förklara i en kommentar. Hur som helst. Det spelar ingen roll om det är kändisar som känner sig lönediskriminerade i jämförelse med proffsdansare i samma program, eller om en kirurgiskt tillrättalagd karriärsbimbo blir brädad av en klon-uppenbarelse, eller om ... om ... om ... äsch jag kommer inte på något annat exempel. Men ni vet vad jag syftar på. Folk pratar om det, men jag förstår inte riktigt varför. Här kom jag i alla fall helt osökt att tänka på en scen i Se7en (ni vet, tema dödssynder). När Mills och Somerset har brutit sig in i mördarens lägenhet, hittar de hans dagböcker ... och Somerset läser högt ur en volym

SOMERSET: "On the subway today, a man came to me to start a conversation. He made small talk, this lonely man, talking about the weather and other things. I tried to be pleasant and accommodating, but my head began to hurt from his banality. I almost didn't notice it had happened, but I suddenly threw up all over him. He was not pleased, and I couldn't help laughing."