banal

På den tiden jag fortfarande kunde fascineras över udda detaljer mötte jag en man som bara kunde uttala olika droger korrekt. Eftersom jag i skrivande stund precis kom in från en tvåtimmarsvandring i hällregn, var det ungefär 25 minuter sen jag förlorade den fascinationsförmågan. Hur som helst. Jag hade velat luska fram varför han kunde säga lysergsyradietylamid, men inte lysrör, och övervägde en stund att försöka. Men jag insåg att språkförbistringen skulle bli överväldigande, med onödig frustration som följd. Så jag lät det bero. Istället skrattade vi och de andra åt ingenting i en halvtimme. Ibland undrar jag varför jag inte tog upp en karriär som knarkare, och om det är försent att börja nu. Det livet har i alla fall en extremt tydlig mening som driver en framåt varje dag. Man kan inte överskatta sånt. Sen har jag alltid undrat om Sartre blir uthärdlig med rökheroin. När jag hamnar i sådana funderingar brukar jag tänka på José och skärpa till mig. Inte för att jag ser ner på honom eller uppfattar honom som ett varnande exempel. Jag skulle helt enkelt inte stå ut med att umgås med knarkarkarriärister. Språket, kläderna och de andra sociala koderna som definierar grupptillhörigheten skulle stå mig upp i halsen på ett par dagar. Ännu fortare om jag hade blivit flashig AD i Stockholm. Eller chefsredaktör på Expressen. Fy fan.