banal

Det finns så många skäl till att jag inte vill gå på bio eller köpa DVD-skivor längre att stoffet räcker till en licentiatuppsats. De flesta argument är redan mer än välkända. Ett mindre uttalat argument är hur branschen man finansierar bemöter sina kunder. När jag har tvingat mig igenom nålsögat som är dagens biljetthantering och satt mig bland chipssnaskande, mobiljoxande, babblande människor och tvingat mig igenom den plågsamma reklamen dyker plötsligt en skylt upp som hytter med fingret åt mig och säger att jag inte får spela in den kommande filmen med varken videokamera eller bandspelare. Och skulle jag se någon som gör det så skall jag genast avbryta mitt filmtittande för att gå ut och tjalla på den personen. Samma sak när man köper en DVD-skiva. Det kommer en usel, förmenat didaktisk sketch om att kopiering är stöld, och en skylt som talar om för mig att jag är en potentiell tjuv och kan bestraffas. Inget av inslagen går att spola förbi. Och jag tar anstöt. Och jag vill verkligen aldrig någonsin betala för mig igen när jag blir bemött på det viset. Och jag får förmodligen skylla mig själv, för jag fortsätter att ge dem pengar som finansierar dessa inslag som branschen förmodligen betraktar som mervärde... och smyginstallerande programvara som förstör min egendom... och lobbyverksamhet som underminderar demokratin och rättssamhället... och påtryckningarna som får polis och åklagare lägga resurser på att sätta dit folk, mestadels ungdomar, som betraktar internet funktionellt som en radiostation. Det finns ett ord i ordlistan som definierar när förhållandet mellan stat och näringsliv är så intimt att den ena är en förlängning av den andra, och staten går näringslivets ärenden. Det ordet är fascism.




 -(Det där va ju sjukt tråkigt det med!)