banal

Om jag skulle ge mig till att tjäna pengar på poker så skulle jag inte spela det. Istället skulle jag skapa ett nätverk som en massa siter köper in sig på. De skulle få betala sin egen marknadsföring, och själva se till att de har tillräckligt kundunderlag för att överleva. När de har skrapat ihop så många kunder att de har skapat världens största nätverk av pokerspelare åt mig, börjar det roliga. Jag tar in en spelavgift (rake) som är en viss procent av alla potter över en viss summa. Det blir litegrann efter ett tag. Men mycket vill ju ha mer, och så även jag. Så jag börjar manipulera slumpgeneratorn som blandar de virtuella kortlekarna, så att det kommer ut fler höga händer när det är många spelare inne. När många färgdrag och tursamma kåkar plötsligt trillar ut på borden börjar kunderna satsa jättemycket mot varandra. Fyrtalen och färgstegarna står fullkomligen som spön i backen (statistiskt sett) och pottarna blir jättestora. Min andel av spelet ökar kanske fem- eller tiofaldigt, och miljonerna rullar in. Samtidigt är det omöjligt att påvisa. Ingen enskild spelare kan pekas ut som specifikt gynnad av kortdragen. Uppkomsten av höga händer förklaras med statistisk varians och skeptiker kallas dåliga förlorare. Inget går att bevisa utan ett statistiskt underlag som är så stort att det tar mycket lång tid att samla in. Och inte ens då är det säkert att det går att bevisa något eftersom jag vrider till slumptalsgeneratorn för olika händer, och på olika tider. Jag anlitar till och med en revisionsfirma för att titta på resultaten, för att det skall se extra trovärdigt ut. Men sanningen är den att de givetvis inte heller kan säga något om slumpmässigheten i spelet förrän efter väldigt lång tid, om ens då. Skulle någon mot all förmodan ändå kunna påvisa fult spel om några år, är jag långt borta sen länge. Det är det perfekta bedrägeriet, en alldeles prima pokeridé! Jääh!