Ingefära
Det finns något djupt, sjukligt stört i konceptet att det finns individer som är för sjuka för att arbeta men för friska för att vara sjukskrivna. Men någonting har hänt i det här landet som gör att perversa oxymoroner kan passera obemärkt i den politiska retoriken. Mina tankar går till psykologiska försvarsmekanismer (som jag tidigare har haft en viss skepsis inför) som blockerar innebörden i begreppet. Trots att det handlar om precis alla i det här landet (utom möjligtvis riksdagsledamöter, som tycks leva i ett parallellt arbetsuniversum) verkar de flesta skjuta det ifrån sig som om att det inte handlar om dem själva.
Idag köper jag ingefära. Det sägs hjälpa mot illamående.
när jag läste ditt inlägg kom jag på mig själv med att undra, över hur det fungerar med försörjningsstöd från Socialförvaltningen i en situation som denna (om nu AMS bedömer att man är för sjuk för att arbeta; blir således inte inskriven som aktivt arbetssökande och erhåller därmed ingen arbetslöshetsersättning, och FSK samtidigt menar på, att man är för frisk för att bli sjukskriven, varför även ersättning därifrån utesluts?)
Formellt sett kan man inte erhålla försörjningsstöd under förutsättningarna du beskrev.
Och kommunerna har så vitt jag vet protesterat inför möjligheten att få ta över kostnaden från staten. Men det blir väl kommunerna som får pröjsa för att långtidssjuka sköterskor ska vakta cyklar eller vad det nu handlar om för sysselsättningar som får starta upp den trälliknande extremlåglönesektorn enligt amerikansk modell de försöker forcera fram.
Jag nämnde tidigare förluster, förlust av tilltro till samhällsfunktioner, bland annat. En annan slags förlust, som är irreversibel, där vart manifest av den förlusten kommer att utgöra en egen, ny premiss, är det som sker inom en människa som förnedras, när man förgriper sig på hennes integritet och ärbarhet, i form av tvång som indirekt bygger på någon slags mindrevärdesdeklaration, eller som minst ett underkännande av individens vilja, viljestyrka, solidaritetskänsla och uppriktighet.
När jag tänker på ordet "kuva", ser jag en man, nedtvingad på sina knän, med en överhet framför, och en bödel med tillhygge bakom. Ändå känner jag att ordet passar i detta sammanhang. Säkert finns det de som påstår sig vet riskerna förenade med att skapa relationer, reglerade av ensidig rädsla, men för att ens ana de långsiktiga, samhälleliga konsekvenserna av att inte bara en, utan flera individer, inte bara ibland, utan kontinuerligt, inte bara tillåts, utan pressas att leva i självförnedring, på ren viljestyrka, under förhållanden som ständigt manar till att ifrågasätta det egna värdet som levande, tänkande människa, med beskurna handlingsalternativ och tatuerade hotbilder i pannan som molande påminnelser om de premisser som nu är dina: det kommer an på vad man lägger i begreppet medgörlighet, tror jag. Jag tror inte att detta är sättet att få sant medgörliga medborgare. Jag tror att att man, genom att drastiskt förminska en individs handlingsutrymme, bryter ned det som gör oss mänskliga, berättar för oss att vi är, och vilka vi är, vår vilja, manifesterad i våra handlingar.
Jag tror inte att någon människa kan låta bli att förstå, att ändringarna i socialförsäkringsystemet som nu börjat ta en tillräckligt klar riktning, inte kan tjäna, upprätthålla och säkra mänskliga värden. Här kan man nämligen inte befästa värden, genom att kringgå dem. Så, se till handlingarna, bedöm dem, snarare än orden bakom. Vad säger handlingarna?
Att de som utfört handlingarna inte vet, att både självbevarelsedrift och fruktan, kan avta, och för en tid, eller all framtid, upphöra.
Det man då ställs inför, som politisk ledare, är en ganska dråplig historia.
Jag fick en utmaning om att lyfta fram "årets kommentar", och jag tror nog att detta inlägget blir mitt val ... när jag har tid framåt kvällen.
instämmer - har nästan lust att stjäla ikväll.
