banal

  

 Jävla november! Det finns ingen lindring bara för att din tid är kort nu. Du är hemsk och plågsamt utdragen ända tills ditt sista andetag. Och vilket sista andetag sen! Snubblar jag över någon stödförening för defekta pannlobers åminneshållande av en överklassprätt som hellre erövrade frusna myrar med blod än kvinnor med vin, så svär jag att bli sveriges första självmordsbombare där och då.

Det kändes som om jag blev övertagen av Jonathan Swifts ande innan "Teaterkväll" kom på pränt. Tack och lov jagade vi ut den innan jag började skriva. (Det är därför texten inte blev roligare än den blev). Swift har bara varit död i 260 år, så jag hade säkert fått betala  feta licenspengar för hans andenärvaro. För eventuella ixodes ricinus upphovsrättsjurister kan jag visa upp kvitto från en respektabel spökutdrivare, känd från TV4.

Ikväll åkte jag till Malmö för att gå på teater. Innan ridån gick upp fick vi läsa en enorm varningsskylt från SÄPO i tre minuter, som berättade att vi alla var misstänkta förbrytare mot upphovsrätten genom vår närvaro. Om vi såg någon som tog till sig för mycket av föreställningen skulle vi genast anmäla det till scenvaktmästaren. Sedan fick vi räcka upp handen för att visa att vi hade läst och förstått skylten. På baksidan av biljetten fanns licensavtalet som reglerade besöket, och som gick ut på att allting jag som publik får ut av föreställningen tillhör Malmö Dramatiska Teater, samt att jag inte har rätt att vidareförmedla dialogen eller scenografin i någon form, vilket inkluderar men inte utesluter omnämnanden i fängelser eller skolor. Genom att köpa biljetten godkände vi att Malmö Dramatiska Teater, eller dess representanter, kan komma att söka igenom våra hus under föreställningen. De har dessutom rätt att placera avlyssningsutrustning i våra telefoner för att säkert veta att vi inte delar ut information om föreställningen telefonledes. Alla överskridelser av avtalet kommer att bemötas med åtal enligt upphovsrättlagen å den första juli 2005. Jag hörde hur en representant för International Federation of the Theatre Industry som satt bakom mig berättade att de inte var nöjda med sina möjligheter att ta tillvara sina affärsintressen, och att justitieministern var sympatiskt inställd till deras krav på att få installera spärrkretsar i konsumenternas hjärnor för att hindra otillåten vidareförmedling av kulturindustriella produkter. Sen gick ridån upp. Eller gick den ner? Jag är osäker.

Jag gnäller en hel del på Linda Skugge och hennes ... ehm ... begränsade förmågor (...inte helt utan ett stick av avund över att hon får betalt för att använda dem). Hennes inhopp som bokrecensent, till exempel, har nog inducerat migrän i fler än mig. Jag har i ärlighetens namn inte läst hälften av hennes produktion, så jag kan ju ha råkat läsa bara de texter som har definierat Skugge-klichén: ett ändlöst navelskådande gnäll på allt som kommer i hennes väg, kryddat med ord som man blev åtalad för om man använde i tryck för 100 år sedan. Inte för att det är omöjligt att använda fula ord i offentlig text, men det måste göras med känsla för språk och sammanhang: Man blir trött på ditt jävla gnäll.

 

Expressen verkar vilja föryngra krönikerkåren. De uttrycker det som att de söker någon som kanske kan bli "nästa Linda Skugge". Så alla som går på högstadiet och gymnasiet bjuds in till en kröniketävling. I en normal värld hade jag hittat på det som jag just skrev för att travestera den låga nivån i kvällstidningarna. Men det här är faktiskt sant. De vill faktiskt ha en krönikör från högstadiet eller gymnasiet. Fett. Precis vad Sverige behöver. Ännu en pissig, navelskådande tonåring med begränsad språklig kapacitet och dito intellekt. Jag knappade ner mitt tendentiösa bidrag i en stil som jag hoppades skall tilltala dem. Jag skrev det under en tidsrymd som känns som en realistisk uppskattning av vad ni-vet-vem lägger ner på sina texter. Men ändå... det känns som om det är något som saknas.


Kärringen där ja handlar blöjor i storpack missade två hårstrån när hon rakade överläppen. Ja mådde så illa av att se det. Och så kom det fel pris i kassamaskinen. Jag hatar alla jävla klimakteriesurfittor. Och sen kom grisen. Det var föreståndaren och han hade fula gråsvarta eccoskor. Töntjävel. Hans aftershave gav mig svindel. Fy fan för alla karlar med dålig smak i skor som använder insektsmedel när dom rakar sig. Jag hatar er. Fan va jag hatar er typ. Hatar era slipsar också som hänger som slappa penisar runt era valkiga nackar. Om ni vore kvinnor skulle ni va svettiga feministas som vill tvinga mej att läsa matte för att jag har platta bröst. Fy fan för er! Idag ville chefen att jag skulle göra en ny läsning av Brott och straff. Så det skulle bli typ en recension. Men hallå. När jag hade läst första kapitlet såg jag Dostojevskijs skägg och mådde så jävla illa. Det var som att han ville skryta med hur from han är och hur många pantade bimbos han vägrat att sätta på när han vimlar. Jävla gubbjävel. Nu skall ja hem och torka snor från mina barns ansikten i min trånga lägenhet i ett halvrespektabelt bostadsområde. Det är precis det som är livet. Det får mig att känna mig mer verklig än vad ni är.

Jag kan inte ha varit den ende som reagerade över det milt sagt märkliga urvalet i Aftonbladets omröstning över vilka tv-program man skäms eller är stolt över att se. (Om så vore skulle det antyda att någon faktiskt läste det som står här. Q.E.D.). Tjugosex timmar efter mitt lilla utbrott nedan ändrades omröstningen så att man kan skämmas och vara stolt över samma utbud. Kanske en aaning bisarrt. Jag skulle vilja veta vem som skäms över att se K Special. Fast bristen på logik i röstningsförfarandet överskuggas kanske ändå av bristen på allmänintresse i grejen som sådan. Det är en grej man börjar skissa på kvart över åtta på morgonen när man inte vill ta tag i något annat, och kastar bort efter fikat klockan nio. Jag skulle skämmas om det där lämnade mitt skrivbord och slutdestinationen inte var papperskorgen. Den här bloggen är dock något helt annat. Här släpper jag ut vilket mög som helst. Det är ju inte precis som om att någon kommer att läsa det. I alla fall inte frivilligt. Ni vet vilka ni är som jag lurar att kolla in sidan. Tappra, tappra varelser!

Det låter som en norgehistoria. Ni vet den norske bartendern som åtalas för att en av hans gäster drack ihjäl sig? Gästen trodde att han drack ikapp med bartendern. Men då gästen drack tequila drack bartendern vatten. Och... ja. Vad säger man? Det är en tragedi, men den är självåsamkad. Jag vet att alkohol försämrar omdömet och att bartendern måste neka att servera överförfriskade personer, men jag säger ändå frikänn bartendern och nominera gästen till The Darwin Awards.

Digital Rights Management-systemet XCP, som Sony-BMG licensierade för att i smyg förstöra sina konsumenters windowsinstallationer med, visade sig ju vara fullt av buggar som gjorde värddatorn sårbar för attacker. Sony hävdade att skivorna inte hade sålts i Sverige, men mannen som upptäckte XCP på skivorna kunde påvisa att det kommunicerade med Sonys kontrollservrar härifrån. Så man kan säga att någon har smugglat in buggar i Sverige. Förra gången det hände, var det Ebbe Carlsson som gjorde det, och det blev justitieminister Anna-Greta Lejons fall. M-hm. Ni får dra era egna slutsatser. Själv kan jag inte sluta spela Highway 61 Revisited, som gavs ut av Columbia Records, sedermera köpt av Sony. Jag kan ge mig fan på att det är ett elakt program som får mig att bara spela musik som ägs av Sony-BMG. Så snikiga är de jävlarna.

Nu när jag har fått tårarna ur ögonen...






Detta måste vara världens sämsta logotyp.

Det finns så många skäl till att jag inte vill gå på bio eller köpa DVD-skivor längre att stoffet räcker till en licentiatuppsats. De flesta argument är redan mer än välkända. Ett mindre uttalat argument är hur branschen man finansierar bemöter sina kunder. När jag har tvingat mig igenom nålsögat som är dagens biljetthantering och satt mig bland chipssnaskande, mobiljoxande, babblande människor och tvingat mig igenom den plågsamma reklamen dyker plötsligt en skylt upp som hytter med fingret åt mig och säger att jag inte får spela in den kommande filmen med varken videokamera eller bandspelare. Och skulle jag se någon som gör det så skall jag genast avbryta mitt filmtittande för att gå ut och tjalla på den personen. Samma sak när man köper en DVD-skiva. Det kommer en usel, förmenat didaktisk sketch om att kopiering är stöld, och en skylt som talar om för mig att jag är en potentiell tjuv och kan bestraffas. Inget av inslagen går att spola förbi. Och jag tar anstöt. Och jag vill verkligen aldrig någonsin betala för mig igen när jag blir bemött på det viset. Och jag får förmodligen skylla mig själv, för jag fortsätter att ge dem pengar som finansierar dessa inslag som branschen förmodligen betraktar som mervärde... och smyginstallerande programvara som förstör min egendom... och lobbyverksamhet som underminderar demokratin och rättssamhället... och påtryckningarna som får polis och åklagare lägga resurser på att sätta dit folk, mestadels ungdomar, som betraktar internet funktionellt som en radiostation. Det finns ett ord i ordlistan som definierar när förhållandet mellan stat och näringsliv är så intimt att den ena är en förlängning av den andra, och staten går näringslivets ärenden. Det ordet är fascism.




 -(Det där va ju sjukt tråkigt det med!)

Visst, man kan ha tråkigt på jobbet och göra dumma saker. Men det får väl finnas gränser? I en explosion av kreativitet har Aftonbladet.se lagt upp omröstningen "skäms du över dina tv-vanor". Bland alternativen för programmen man kan skämmas över att följa, finns bland andra Simpsons och Family Guy!! Bland programmen man är förmodat stolt över att följa hittar man Efterlyst, CSI, OC (!!!!!!), Jeopardy och Outsiders. Men för fasen, människa! Slickade du på niovoltsbatterier när du spånade fram alternativen? Var finns alternativet "Dra åt dit pepparn växer, din smaklösa, omdömesbefriade #&$£*%"?

Kvällstidningarna har lagt sig till med ett nytt rubrikord ... som de har lyckats devalvera värdet för på bara några veckor. Allehanda -attacker har nu ersatts med hån. Det spelar som vanligt ingen roll om det är avundsjukt skitsnack, travestier eller satir, nu blir alla hånade. Här skulle jag ha tagit sats för att spy galla (dvs håna, för de vars ordförråd är begränsat till kvällstidningsupplagan av Svenska akademiens ordlista) över kvällstidningarnas språkbehandling. Det är ju så lätt och så tacksamt. Men jag stannade upp mitt i ansatsen med tre små funderingar. Kvällstidningar produceras ju av affärsmänniskor snarare än nyhetsförmedlare, så kan det vara så illa att de inte kan sälja sin produkt om de lägger nivån för högt? Ligger den kritiska försäljningsnivån på en trettonårings synonymbefriade ordförråd? Och finns det något som kvällstidningarna kan göra för att jag skall bli nöjd? Just när jag skrev den förra meningen satte radion igång med reklam för Aftonbladets kampanj där de ger bort en miljon kronor till läsarna. Okej, jag ger mig. Den kampanjen fungerar. Tror ni att man kan få pengar till en lobotomi på en lyxig privatklinik i Krakow?

Kunde inte låta bli att lägga in den småtråkiga bilden om sexuella anspelningar i reklam för att se om det blir någon dialektisk effekt med stalinbilderna. Jag behöver mindre fritid.

Ånej, jag har metabloggat :(

Nu har det gått en hel jävla vecka sen jag uppmuntrade Sveriges alla redaktioner att omgående höra av sig till [email protected] angående ett litet frilansgig där de okritiskt publicerar mina ovederhäftiga navelskåderier, inbäddade i diverse tonårsaktiga otidigheter. Men trots den djävulska trafiken till (men kanske framförallt från) detta lilla anspråkslösa kladdpapper,

 

  Per Gessle har gjort ett nytt album som släpps nu i dagarna. Det skall vara hans mest personliga och indy-artade album någonsin. Är det första måndagen i månaden nu eller var det bara mitt floskelalarm som gick igång? Singelns första radiospelning bekräftade att det var floskelalarmet som ljöd.  Hur som helst. Gessles enmansband går under namnet Son of a Plumber, och när kvällsblaskans nöjesskribent frågade Per om namnet visade det sig att han har oväntat verklighetsförankrade rädslor och fobier - "Jag är rädd att folk ska tröttna på mig". Ja. Jo. Fast att ha tröttnat är väl kanske inte riktigt det begrepp jag vill använda för att beskriva mitt förhållande till Gessle i hans olika konstellationer. För mig är det mer som att jag varje dag googlar efter den där doktorn i Eternal Sunshine of the Spotless Mind, som kan bränna bort alla spår av deras existens ur mitt minne. Det är vad jag kallar sexig innovation och teknik i mänsklighetens tjänst!

  Runar Søgaard (38) ringlade sig med vana rörelser in i kvällstidningarna häromdagen igen. Den här gången var det för att han sades ha något fuffilurens med den aspirerande skådespelerskan Mischa Barton (19). "Hon är en väldigt god vän, säger Runar hemlighetsfullt" skriver Expressen och framkallar en inte helt diskret fantomretning i min gomspene. Man får hoppas att de som sysslar med kändisnyheter inte är utbildade journalister. Det hade annars varit ett öde passande hjältarna i grekiska tragedier. Efter några månader av sådant värv hade jag kastat mig för brevkniven på kontoret. Nu är den visserligen av plast, men det smäller dramatiskt när den går av.

Jag bryter säkert mot ett dussin upphovsrättsförordningar nu, och förväntar mig att bli tagen i örat när som helst. Men det känns som om Berglins strip träffar en nerv, så jag tar risken. Bloggandet är fortfarande löjligt överskattat som företeelse, och kommer att ebba ut som folkrörelse uppskattningsvis samtidigt som nätpokern gör det. Inget ont om just dig och din blogg, för du tillhör ju den hårda kärnan som vi andra apar efter tills vi hittar något nytt att förströ oss med. Men på ett övergripande plan börjar "Mi diario es su diario"  bli det mest otrendiga som överhuvudtaget går att tänka sig. Och det är JUST PRECIS DÄRFÖR som jag har börjat blogga nu. Bring it on, and bring it on hard!





För övrigt är jag tillgänglig för utgjutande av excentriska, naveldykande åsiktskaskader (som garanterat ingen kommer att vara intresserad av) i nationell press på kvalitetsmässigt okritisk frilansbasis. Kontakta mig omgående på:

If there was a problem,
Yo, I'll solve it
Check out the hook
While my DJ revolves it

Jag kan omöjligen vara den ende som reagerar på alla grejor man måste bära på sin person för att vara en bra människa numer. Det räcker inte längre med att samla in pengar till behjärtansvärda ändamål. Nu rakar man in själar också. För att vara en värdig människa måste man göra ett offentligt statement som sporrar andra till att göra samma sak. Med detta märke säger jag nej till avsiktlig nedsmittning av skolbarn i Jukkasjärvi med böldpest, och den som inte bär märket är en moralisk medlöpare. Först kom rosetter mot aids, bröstcancer och parkeringsböter. Sen kom gummibanden mot krig, rasism och våldtäkt. Innan pyntningsmobiliseringen mot all världens orättvisor frälste oss, gick vi alla omkring och tyckte att kvinnomisshandel var bra. Man kan ju inte bara förutsätta att någon tycker att saker som folkmord är dåligt. Ångesten som har sitt ursprung i osäkerheten som uppstår när folk inte annonserar sina åsikter om cancer med färgglada accessoarer är helt enkelt för stark. Personligen struntar jag i hälsoaspekten av att bära gummi mot huden för jämnan. Att få eksem eller utveckla latexallergi är ett pris man villigt måste betala för den samhälleliga sinnesron. Men jag saknar ett större urval av åsikter att uttrycka. Var kan jag skaffa ett svart gummiband som säger att jag är för våldtäkt?

  I alla människors liv kommer det stunder som är så tunga att man inte vet hur man skall orka ta sig igenom dem. Stunder då man är helt ensam med sig själv och måste möta motgångar, sjukdom, saknad, sorg, kärlekslöshet, uppbrott och död. Alla tappar fotfästet någon gång i livet, och vi vet alla hur svårt varje andetag är att dra då. Men det är inte omöjligt. Med tålamod, ibland ren envishet kommer man så småningom igenom krisen. Det går, men ibland behöver man lite extra hjälp för att ta sig över de djupaste avgrunderna. Estrella Grillchips, en väg genom livskriser i över 40 år.

Det är tydligen mer inne än någonsin att vara efterbliven. Tecknen finns som vanligt överallt för den som vill se dem - paranoida paladiner mot världen. Den här gnällvalsen rör en reklamfilm för en överflödig brustablett med vitaminer och antioxidanter eller whatever. Scenen är ett badrum (för att modellen skall ha en ursäkt för att vara topless i bild). I förbigående kan jag nämna att jag förväntar mig att feministiska aktivister av alla mer eller mindre bestämda kön ställer sig på barrikaderna för att stoppa detta utnyttjande av oss stackars manliga offer för kommersiellt förtingligande. Killen släpper ner en mirakeltablett i glaset, plockar upp det och glor på bruset när tabletten löser upp sig.