Till sista andetaget
Jag såg Jean-Luc Godards À bout de souffle [Till sista andetaget] i min gröna ungdom, och kom att hata den intensivt. Regi, manus, klippning - jag hade aldrig sett en så überpretentiöst formrunkande film tidigare. Får man förresten säga überpretentiös om fransk film? Inte ens Wim Wenders hade något att sätta emot Godard där. Några månader senare slogs dock prettorekordet med råge av en annan Godardfilm, som var mer en essä än en film; Deux ou trois choses que je sais d'elle [Två eller tre saker jag vet om henne]. Men det är en annan ointressant historia. Jag började misstänka att det var publiken som drog det sista andetaget i titeln. Jean Sebergs tillgjorda intervju med författaren på flygplatsen kändes lika poänglös som hela filmen, och när den extremt talanglöse Jean-Paul Belmondo tog en evighet på sig för att dö i slutet började jag nästan skära i mig själv av otålighet. Kort sagt var À bout de souffle länge min referenspunkt för usel prettofilm.
Jean Seberg
För inte så länge sen kom jag mig för att se om den. Döm om min förvåning när mitt intryck blev det diametralt motsatta. Idag tycker jag att det är en av de tio bästa (och vackraste) filmer som någonsin har gjorts. Den tillgjorda flygplatsscenen är en viktig resonanspunkt, och den talanglöse Belmondos dödsscen är patetiskt vacker. Vad hände? Man kan känna sig velig för mindre. Det ligger uppskattningsvis 2200 filmer mellan mina båda visningar. Lite bredare referensram kan man väl säga. Livet kastade mig hit och dit, och jag växte förhoppningsvis upp under tiden. Filmen är fortfarande pretentiös, men på ett bra sätt. Den har fog för det. Men det skrämmer mig. Har jag blivit lika pretentiös som filmen? De som känner mig får gärna låta bli att svara.
Kommentarer
Trackback
