banal

Fast jag behöver inte känna mig som en paranoid enstöring för att jag upplever att Folkpartiets förslag om litterär kanon i skolorna är mer motiverad av deras ... hm ... intresse för integrationsfrågor än passion för litteratur. Det finns säkert de som reagerar starkt på min bild av en välmenande mupphitler under ett citat av Leijonborg; Lars själv om ingen annan. Även om jag som inflytandebefriad gräsrot på landsbygden kan häva ur mig nästan vad som helst utan konsekvenser funderade jag en stund på hur jag skulle reagera om han verkligen blev sårad eller arg av bilden. För de allra flesta skulle jag bli ångerfylld och ledsen å deras vägnar, men inte för de här mupparna. Das neues Volkparteis grej är så cynisk, så manipulativ och stundtals antiliberal att man baxnar. Och jag undrar fortfarande varför Leijonborgs språkbruk har ungefär samma asbergerliknande klang som när underbegåvade nynazister försöker låta officiella. Finns det något test för sånt?