I hate to say it...
Nämen, ser man på! En artikel i DN som säger att både skatteverkets och försäkringskassans utredare menar att den massmediala bilden av socialförsäkringsfusket är grovt överdriven... och att bortfallet av skatteintäkter på grund av svartjobb (vilket verkar vara moderata politikers paradgren i specialolympiaden) kostar landet mångdubbelt mer.
Socialförsäkringsminister Cristina Husmark har sagt att 20 miljarder kronor fuskas bort inom hennes ansvarsområde. Försäkringskassan menar att det är 1 miljard kronor på grund av fusk: Fem procent av propagandamaskinens "fakta".
Det är i och för sig ingen struntsumma. Det motsvarar ungefär 175kr per person i arbetsför ålder. Men det är jävligt långt ifrån den galna statistik vi ständigt matas med... och det är bara 1,5% av det projicerade skattefusket med svartjobb. Och ändå är det socialförsäkringsfusket som regeringen satsar i särklass mest på att bekämpa, både retoriskt och resursmässigt.
Men det är ju klart. Det senare är ju bara ett misstag man helst lägger bakom sig när man blir påkommen om man tillhör den lagstiftande församlingen och dess tjänstemän. Och ingen är perfekt. Och journalister är elaka människor som hänger upp sig på småsaker och häller grus i maskineriet när de granskar makten.
Okej, okej, nog för att det är roligt att pissa på en sittande regering för att de är lögnaktiga dogmatroll, men den förra regeringen måste också få cred för att ha varit med och underblåsa den här kampanjen mot socialförsäkringarna. Det var till exempel (S) som tillsatte fuskfinnargeneralen Curt Malmborg, vars främsta uppgift verkar ha varit att hamra in fuskmedvetandet i oss. Starkt jobbat!
Hur osannolikt kan det egentligen ha varit att en katastrofbild av trygghetssystemet från en ideologisk plattform som vill skrota det skulle vara falsk? Och hur kan man vara så naiv att man tar sån propaganda på allvar? För att vara ett folk som reagerar starkt på fusk och andra ekonomiska oegentligheter svalde vi bilden av oss själva som stora vanefuskare väldigt lätt. Kanske är det sant att man har de politiker man förtjänar.
Nu överdriver Du. Du svalde inte alls, Du har ju spottat hela tiden. Men visst är det lätt att både minska skattefusk och bidragsfusk. Minska skatterna, så minskar skattefusket minst med samma procent. Minska bidrag så minskar bidragsfusk med högst samma procent. Tar vi bort alla skatter och alla bidrag är fusket helt borta.
Tvi fräs! Fast det jag skriver gör ingen skillnad till eller från. Jag är lika frustrerad som förvånad över att de som sysslar med fuskretorik har fått komma undan med det!
Och jag tror inte fusket minskar nämnvärt mycket om skatterna sänks ... om de inte närmar sig noll. Det må vara en fördom, men jag tror (medvetna) skattefuskare sällan är det av nöd och behov. Kanske för att jag tror att de som skulle skattefiffla av nöd och behov inte har resurserna till det. De får helt enkelt skylla sig själva.
Säger väl sig själv att de största skattefuskarna är de som har mest att vinna på det. Bengan som jobbar som gatsopare lär ju inte sätta sig ned i fem timmar och luraut ett sätt att skattefuska så han kan tjäna 2000 mer om året. Det är helt enkelt inte värt det. Her Knös däremot kan mycket väl tänkas sätta sig fem timmar, eller ännu hellre anställa någon annan som kan sätta sig i fem timmar, eftersom herr Knös skulle tjäna 200 000 på att skattefuska.
Svenskarna skattefuskar för massor. Jaha. Men vem av dem är det som gör det, egentligen? Inte jag. För det första för att jag knappast har kompetens nog att kringå reglerna, och för det andra för att det jag skulle tjäna på det är mindre värt en ett fredagsrunk.
Granska de som kan tjäna mycket på det, så lär det nog komma fram var sedelklämman sitter fast.
