banal

Det finns nästan yrselframkallande många lager av beskhet och ironier i Dexter. En sak som är både intressant och djupt störande är att protagonisten i serien inte bara är en (välanpassad) psykopatisk mördarmaskin, utan även en representant för samhället. Hans adoptivfar (som var polis) såg vem han var när han var liten och valde att ge pojken en etik som endast tillåter honom att mörda mördare.

En vinkel på det är att den etiken är resonant med det nuvarande presidentskapets raison d'être att t.ex. invadera Irak när alla andra motiv har förfäktats som förfalskade. "Är det rätt eller fel att ta saken i egna händer, att överträda vanliga föreställningar om justis och döda en massmördare?" Det är nog inte heller en slump.

Dexter kan delvis läsas som en projektion av konflikter i amerikanska självbilder. I alla fall under den nuvarande regimen. För det är absolut inte en slump att Cody kommer in i bild, bärandes en Bushmask under Dexters inre monolog om att vara ett monster i det fjärde avsnittet.



Ta nu inte detta på fel sätt. Dexter är först och främst underhållning avsedd att locka tittare att prenumerera på Showtime. (I Sverige går serien på Canal+). Vi älskar att bli underhållna av poliser och mördare på tv och det är viktigt för producenterna att hitta nya vinklar på uttjatade koncept. Det är huvudorsaken till att Dexter produceras. Det jag pratar om ligger och skvalpar som flaskpost i den insjö som är tv-business. Det är en mycket liten del av helheten, samtidigt som den säger en hel del, mestadels obehagliga saker.