bikt

Jag måste erkänna det för mig själv och för världen någon gång så att jag kan gå vidare. Det går inte att leva i förnekelse. Det äter upp en inifrån som en emotionell tumör. Så här kommer det: Jag tycker att Confessions on a dance floor är jättebra! Så. Nu är det ute. Jag känner redan att trycket över bröstet har lättat.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0